självcensurerande vanmakt

Mina tankar tar sällan form i tillräckligt omfång för att hamna i bloggen längre. Svårt att förklara varför men en känsla av bakbundenhet infinner sig allt som oftast när jag försöker formulera något som tar mer plats än 140 tecken.

Kan det vara så att medvetenheten om vilka som läser påverkar självcensuren så till den grad att jag inte förmår lämna tankarna fria längre? Det vore tragiskt på många sätt om det är så, men samtidigt inte särdeles förvånande.

Många av de tankar som mal nu vill jag helt enkelt inte föra vidare, t.ex. till familjen, just för att de inte är färdiga och där inte finns några klara beslut kring dem. Samtidigt skulle de verkligen behöva ventileras för att jag ska komma något sånär rätt i livet och kunna må bra av det dessutom. Det blir dubbelt, kluvet, inklämt, bakbundet och på sikt något som gör mig mer eller mindre deprimerad.

Samtidigt har jag underbart stöd i min direkta närhet oavsett vilken väg jag väljer att ta framöver, vilket i sig är skönt. Samtidigt vill jag inte gnata sönder det stödet med mina tveksamheter, funderingar, överväganden och ångesttillstånd över obeslutsamhet enbart p.g.a. ventilationsbrist. Så vad är egentligen problemet! När gav jag bort kontrollen över mina egna tankar och ord?

This entry was posted in Anfäktelser and tagged , , , . Bookmark the permalink.