Nu viker mörkret undan..

Så mycket som kan förändras allt eftersom tiden går.

Som barn, i synnerhet under låg och mellanstadiet, hoppades och drömde jag om att få vara Lucia. Samtidigt drev jag en kamp mot moderskapet från årskurs 4 om att slippa vara kortklippt som pojkarna i klassen och som lillebror. Jag hatade det. Jag ville verkligen inte ha så kort hår, jag vill få vara flicka som alla andra flickor i min klass. Någonstans i årskurs 4 vann jag det slaget. Det finns ingen bild i skolkatalogen som bevisar det, jag var sjuk den dagen, men året efter har jag lyckats få till lite mer än axellångt, mörkblont, hår. Femmorna är dessutom de som står för skolans “riktiga” luciatåg. Men visst hoppades jag förgäves, var aldrig tillräckligt populär för att ens bli sedd som ett alternativ.

Under högstadiet gjorde min musiklärare dessutom klart för mig att jag inte kunde sjunga. Hade 4 i musikteori, kunde mer om det som hade med skalor att göra än de flesta i klassen visade det sig. Men för att kompensera det och låta lärarens “stjärnor” ha starkast skimmer fick jag helt enkelt nöja mig med betyget 2 i framförande och det var med nöd och näppe jag fick det, det skulle jag minsann ha klart för mig. (Visst låter det som ett underbart sätt att motivera barn och bättra på deras självkänsla?)

Så, slutade jag sjunga? Tja, mer eller mindre bland folk. Att några år senare under idogt arbete med Värends Lucia i Växjö få höra att jag inte var det minsta Lucialik gjorde kanske inte mycket för att lyfta. Å andra sidan var jag inte riktigt så usel på sång som jag fått lära mig, utan gick med i Luciakören det året. Började nöta luciasånger från slutet av september (eller om det var tidiga oktober) och hade fullt sjå med alla framträdanden en hel vecka runt Luciadagen, från tidig morgon till sen kväll. Minns inte nu om jag var 16, 17 eller 18 den vintern men när det gäller lussande och sånginsats var jag på det hela taget en väldigt nöjd tonåring.

Sen dess har det mesta falnat och försvunnit. Sjunger lite ibland fortfarande, men bara när jag tror att ingen hör. Förvånansvärt ofta är det just luciasångerna som återkommer då, oavsett tid på året.

I år, precis som jag vet inte hur många år bakåt, har jag inte sett skymten av ett Luciatåg. Å andra sidan är det mer knutet till att jag tappat greppet om alla traditioner, allt det där som var små glädjefulla avbrott i en rutinmässig vardag. Inget av det har känts speciellt relevant senaste åren, mycket p.g.a. att den rutinmässiga vardagen inte varit så där trygg och rutinmässig som den kanske borde vara.

Men vem vet, nästa år kanske det åtminstone känns och värmer i själen att åter se en ljusprydd mamsell tassa förbi med sitt skönsjungande följe.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *