Dan före dan före vad-det-nu-var-för-dag…

Då Binero låg nere hamnade dagens post om Y-kromosomers varande och icke varande på min andra sida. Vid sidan om det försöker jag finna en yttepytteliten gnutta av julkänsla hos mig själv, vilket går sådär.

Mer bestämt går det inte alls, åtminstone inte ännu. Kanske är det så att jag borde ha ansträngt mig och julpyntat lite mer trots allt. Lustigt nog infinner sig inte känslan alls, inte ens när man ger sig in i den stressiga smeten av hysteriska julklappsjägare som för stunden överbefolkar staden. Det hjälper inte särdeles mycket, snarare framkallar det bara än mer stress och ångest. Jag fick ett julkort hemifrån idag och passade på att skämmas lite över att jag inte skickat ett enda julkort i år.

Kanske är det den sortens agerande som ändå lockar fram lite julkänslor? Julkort till nära och kära. Utöver det kom också ett brev hemifrån, några rader om hur livet är, några små förhoppningar kring mitt liv och några ord om var resurserna för min julklapp fanns att hämta. Det gav ett litet sting i hjärtat, men det var svårt att utröna om det var julkänsla eller dåligt samvete. Jag hoppas givetvis att det inte var någon större dos av det senare.

Övriga reflektioner kring julstress, människors sätt att lindra sitt samvete i jueltid och vad som möjligen skapar julkänsla skrev jag förra året och känner för stunden inget behov av att upprepa. Kanske kan det bli någon annan reflektion framöver. Kanske blir det bara en sammanfattning av året och några tankar om vilka förhoppningar och möjligheter jag ser fram emot nästa år. Just nu är väldigt mycket kanske, men inte så mycket för att jag har för lite att skriva om.

Att jag låter bli, åtminstone för stunden, är snarare av hänsyn till kärleken, kraftkällan och motivationen. Samtidigt finns rädslan att om jag berättar för mycket om allt det som är bra kanske förtrollningen bryts och han försvinner.

Skrockfull? Jag? Pja, kanske det…

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , . Bookmark the permalink.