att inte kunna anmäla

Jag är långt ifrån säker på vad för upprop och projekt som pågår på twitter just nu, men jag får känslan av att det rör sig om när Nej inte respekteras, inte mottages som det Nej det är eller när det helt enkelt förväntas vara Ja enbart för att man vistas i samma lokaler som vederbörande.

Även om det inte gör det så för det tankarna till män, nej förlåt SVIN, som tagit sig rättigheter som överhuvudtaget inte varit deras att ta. Att kalla de svinen män vore att smutskasta alla de hedervärda, sunda män som trots allt ändå finns där ute.

Jag har under senare halvan av mitt liv råkat ut för en rad av dem, svinen alltså, och alla går fortfarande oanmälda. Helt enkelt för att det inte riktigt går att anmäla en “vän” som tagit sig friheter som inte var hans att ta, eller någon som jag initialt haft ett intresse av att SAMTALA med. (Resultaten blir som i de flesta fall som uppmärksammas i media. Skulden läggs på kvinnan och i bästa fall var det ju ett missförstånd som snabbt slätas över.)

För sånt här händer verkligen. Jag finner levande varelser intressanta att utbyta tankar och idéer med, så där så att jag kan verka barnsligt förtjust i någon enbart därför. Men det är också allt. Med det är det inte automatiskt sagt att jag vill ha samma varelse naken nära mig, eller för den delen i mig. Byta alllehanda kroppsvätskor med någon för att samtalet var trevligt och underhållande är inte automatiskt en naturlig följd, i alla fall inte för mig. Oftast vill jag ärligt talat inte ens se densamme naken, än mindre tänka på det.

Svin förstår inte sånt. De tar ingen hänsyn. Istället tar de till de medel de anser krävs för att få som de vill oavsett hur mycket jag inte vill. Om de vet om det, att jag inte vill? De frågar överhuvudtaget inte. På så vis behöver de inte mötas av ett Nej. Istället tolkar de (mig, och säkerligen många andra) precis så som det passar dem bäst. Det används andra metoder. Alkohol har i några fall varit vapnet, i andra har det varit fråga om falsk vänskap och spelande på ens samvete när det väl kommer till kritan.

Resultatet har alltid varit detsamma. Oavsett hur varenda cell i min kropp skriker “Jag ville verkligen inte! Jag ville ALDRIG! Det har aldrig ens funnits en tanke där du förekommit naken i min närhet!” så hjälper det inte.

Enligt svinen (eller som de egentligen borde kallas; förövarna) ska det “ha verkat” som jag ville eftersom jag inte blev arg, fäktade och slog omkring mig och vrålade NEJ!!!! för allt vad mina lungor bar. Så för att jag ska “gå fri” måste ja alltså bete mig som något annat än det som är jag? Alla som känner mig vet att jag inte slåss, fäktar och skriker för minsta lilla – det ligger inte i min natur. Så nu går svinen fria. För det går inte att prata om det utan att någon åtminstone antyder att skulden nog trots allt ändå ligger hos mig, att jag på någon (om än liten) nivå tillät det.

Det enda skydd jag har mot dem är att ta avstånd, sluta tänka på dem som individer. Betrakta dem som döda ting, sluta kännas vid att de överhuvudtaget existerar. Men det är inte mycket till skydd.

Skadan är redan gjord och jag måste hela tiden hitta sätt att leva med den – och mig själv.

Edit: Ett försök att sammanfatta känslan gjordes med en kommentar jag skrev på twitter igårkväll; “Finns få saker som är så osexigt som maktmissbruk, oavsett vilken nivå det handlar om.”

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *