Välkommen hem, igen och igen

Jag har vunnit en liten seger den senaste månaden. Det står nya växter och blommor lite här och var i mitt hem idag och påminner mig. Jag har kommit så mycket längre sedan mitten av oktober än jag gjort under de tidigare månaderna det här året sammantaget. Mitt hem börjar återfå känslan av att vara ett hem och en trygg plats i tillvaron, något det inte har varit sedan början av 2008.

Mycket av det som skapade otrygghet här berodde på ett monster vars övergrepp fortsatte att vara påtagliga i min tillvaro så sent som i vintras trots att jag skurit bort honom ur mitt liv i mars samma år. Att jag dessutom spenderade ett halvår av det här året med ett nytt pucko var kanske inte det mest konstruktiva jag gjort ifråga om att återta kontrollen över mitt hem och mitt liv. Men det gav en paus ifrån all negativ energi som fortfarande låg kvar här, ett andningshål jag då behövde. Droppen som fick bägaren att rinna över i år gav dessutom tillräckligt mycket avstånd och nya sätt att se på tiden som gått för att insikterna om hur illa det egentligen var skulle nå mitt medvetande.

Det blev en lättnad att få vara sig själv istället för att tyngas ner av en annan människas påtvingade bild av vem jag var. Lättnaden var dessutom tillräcklig för att jag skulle finna tillräcklig kraft att bestämma mig för att vara jag igen, precis som jag är varken mer eller mindre.

Det verkar i nuläget vara det som fungerar bäst också. Att vara jag innebär inte att allt alltid är muntert, kvittrande och sådär sockersött glatt att man nästan får kväljningar men ibland är det så. Det känns bra att det i sig är ett helt ok stadie att befinna sig i, samtidigt som det är lika ok att inte göra det. Mina djupdykningar ner i den obefintliga självkänslan finns fortfarande. Det händer att jag vill springa och gömma mig från mig själv för att besvara omvärlden min närvaro. Det händer, och det är ok. Bara känslan av att det är ok är för det mesta tillräcklig för att det inte ska bli långvarigt, för att det inte ska dra ner mig så långt att jag isolerar mig totalt. Att dessutom, åter igen, se till att få finnas bland de människor jag tycker så mycket om, som lyfter bara genom att vara så underbara som de är, är vad jag borde ha gjort för länge, länge sen.

Nu tänker jag fortsätta göra det i den utsträckning de tillåter det. Nu finns det nämligen ingen relation som isolerar, begränsar, förbjuder, bestämmer hur jag ska vara utan att ta den minsta hänsyn till vem jag är. Istället finns det en relation som bygger på alla de bra sakerna, där kommunikation existerar, där tillit växer, där ömhet frodas och där intresset för den andre inte misstolkas utan ses som det genuina intresse och den nyfikenhet det faktiskt är. Allt det där som får mig att känna att de tankar jag haft om kärlek inte är helt orimliga trots allt.

Gårdagen var en av de bästa dagarna i år. Inte för att det hände så väldigt mycket, men för att de som valde att komma förbi och vistas hos mig gav så oerhört mycket trivsel i tillvaron att det inte behövde hända så mycket mer. Visst kan man bli serotoninhög av sånt här. Det är konstaterat att Gemenskap, Samhörighet och Trygghet höjer serotoninnivån vilket också gör att jag ser det enkla sambandet i mitt nuvarande glädjande lugn och vad jag gått miste om så väldigt länge.

Jag hoppas därför att det här får en naturlig följd av att återuppliva en del vanor och inslag i livet från tidigare år. Saker som spontana middagar med vänner som “sitter hemma och har tråkigt” och gärna dyker upp, utan att det för den sakens skull automatiskt behöver bli vare sig storslaget eller leda till en dyr utekväll.

Så nu hoppas jag bara att mina vänner (nya som gamla) vågar känna sig så välkomna hem till mig som de är och jag vill att de ska vara.

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

1 Response to Välkommen hem, igen och igen

  1. Lillmacho says:

    Jag blir så lycklig när jag läser det här.
    så fint att se dig tillfreds.
    <3

Comments are closed.