minsta gemensamma nämnare

Jag skulle egentligen ha skrivit den här texten igår men det blev inte så. Det pysslades med lite annat och sedan samtalades det med människor vilket kändes betydligt mer givande än att skriva om dem. Inte för att jag hade något ont att säga eller tyckte det var oviktigt att berätta om dem, men det var någonstans det som var (om inte hela så åtminstone) halva poängen. Jag ville redan igår ha skrivit en text om hur jag uppskattar vännerna omkring mig, tiden jag ibland får med dem och närvaron de stundom väljer att ha i mitt liv. Det är små saker som är så oerhört viktiga, åtminstone för mig.

Så även om jag var lagom nere och besviken vid den här tiden förra året, för att inte tänka på hur illa det var året innan dess efter sms:et som klargjorde att min överraskning bestod av ingenting.. så är det oerhört långt ifrån hur allt känns just nu. Jag hade kunnat vara lika nere i år. Jag hade kunnat sitta i ett hörn och sucka än en gång. Jag hade kunnat välja den vägen, men det kändes inte som rätt väg att gå. Just nu känns det inte som det är “min dag” på något sätt överhuvudtaget. Men det gör verkligen ingenting, det spelar inte så stor roll. När jag vaknar imorgon kommer jag vara ungefär en dag äldre än idag, precis som jag idag är ungefär en dag äldre än igår. Förändringarna där är inte så väldigt stora. Däremot har jag något mer, något större att se fram emot idag.

Jag ser fram emot att ha människor, vännerna, jag tycker om samlade omkring mig. Det är lite som sockervadd kring hjärtat att tänka på att de kommer vistas här, i samma små rum där jag normalt sett bor och lever alldeles själv, samtidigt som det är lite pirrigt och nervöst att se hur de kommer att fungera sinsemellan. De kanske har mer gemensamt än jag hade kunnat gissa mig till. Men om de inte har det så har de åtminstone en väldigt viktig sak gemensamt – de är alla, var och en för sig, någon jag tycker oerhört mycket om.

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , , . Bookmark the permalink.