Döda fiskar flyter med strömmen

Det händer att jag önskar mig trångsynthet, ett begränsat sinne och en helt annan typ av egoism. Det händer att jag tänker att livet vore så mycket lättare att leva då. Det händer att jag önskar att jag var mer knuten till materiell lyx, slav under normen, avskärmad från den största delen av djupare reflektioner och tankar.

Jag intalar mig att livet vore enklare så. Jag föreställer mig att det skulle vara som att leva i Matrix, utan att ha tagit det där pillret. Jag kommer inte ens ihåg vilken färg det var på det. Jag har aldrig svalt det. Jag vaknade utanför redan innan första filmen kom. Stunder som den här önskar jag dock att det vore annorlunda. Ibland önskar jag det så hårt att jag funderar på om jag borde blunda för det jag lever i, foga mig till rutiner bara för sakens skull (även om det tråkar ut mig till förbannelse och jag upplever att jag kommer bli trög, snudd på korkad, om jag faller för långt in i det) och anpassa mig till mallen som jag i dagsläget inte begriper och framför allt finner obekväm.

Det händer att jag önskar att jag kunde foga mig, inte ifrågasätta alls utan bara nicka och le åt allt det som presenteras för mig. Vara tacksam för det omvärlden anser att jag borde uppskatta, även om det mest tråkar ut mig och jag lider av den leda det medför, och leva livet på samma sätt som alla andra. Många komponenter (om än inte bara så ytliga som de ter sig när man börjar skala ner dem) i det livet är ju trots allt delar jag vill uppleva i mitt eget. Det som nu inte  händer alls. Det som antagligen inte händer för att vägen dit för mig inte är så uppenbar som för alla de som följer med strömmen.

Kanske är det just en “död fisk” jag borde satsa mer på att bli, men hur?

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Döda fiskar flyter med strömmen

  1. Livet says:

    Jag vet inte, jag tror en “död fisk” får “känna” uppleva någonting. Den bara flyter förbi medan livet rullar på. Stannar aldrig till och tänker aldrig efter. Bara tyst passera, utan att ens reflektera. Vad vore livet då? Innehållslöst och tomt. Att känna nedstämdhet och utanförskap är i alla fall att känna även om det gör ont. Då kan man känna glädjen och välmåendet när det kommer. Värre måste väl vara att inte känna alls?

  2. newyn says:

    Att inte så öppet känna det skulle å andra sidan kanske ha sina fördelar. Det skulle främst sätta fokuset på det enkla, basala, som att se till att vara så som omgivningen förväntar sig för att man ska accepteras och blir en del i det stora spelet. Det verkar inte vara en plats där “stanna upp och reflektera” hör hemma, vilket ibland får mig att önska att jag inte hade förmågan att göra det – överhuvudtaget.

Comments are closed.