jag vet när jag gjort fel

Det finns en blomma jag älskar över allt annat. En stark, envis och vild varelse som jag i tysthet svor att skydda redan innan hon föddes. Kanske är det därför jag skäms så oerhört över att inte ha funnits där, inte haft möjlighet att skydda henne så som jag velat eftersom jag ständigt slagits och kämpat för min egen överlevnad. Någonstans har jag ändå alltid vetat att jag inte kan skydda någon annan om jag inte överlever själv.

Hon börjar närma sig vuxen nu, min älskade blomma, och är mer självständig än någonsin, mer besviken än tidigare. Det gör så ont i mig – att jag bara lyckats göra henne besviken. Att jag totalt misslyckats med att vara den förebild hon sökte under åren som gått. Det var aldrig min avsikt, men det är ändå en sanning. Jag fanns inte där när jag hade behövt finnas där, och det är knappt så att jag finns där nu. Det finns bara ett sätt att hantera det, att känna inför situationen som den nu är.

Jag skäms, och det ska jag banne mig göra också!

Förlåt.

This entry was posted in Familjeliv and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.