Jag vet redan att det jag gör är fel. Jag vet redan att det jag gör bara förstör för mig själv och vad som kanske skulle kunna bli något bra. Jag vet redan. Ändå kan jag inte låta bli, även om jag vet, och inte vill göra sådär fel, så gör jag det ändå. Endera av rädsla eller gammal ohejdad vana, men mest av rädsla.
Hur kan man vara så rädd för att något verkligen ska bli bra? Hur kan man vara så grym mot sig själv att man inte ens tillåter sig en chans, en ynka liten chans, när möjligheterna ser ut att finnas. Jag förstår det inte, men jag lyckas inte heller knäppa med fingrarna och ändra på det. Jag vågar inte.
———————————————————-
I saw your face in a crowded place,
And I don’t know what to do,
‘Cause I’ll never be with you.
Ibland springer jag på energier, gjutna i mänsklig form, som skickar iväg mig i en omloppsbana runt Neptunus. Det är energier vars skepnader jag vill se mer av, omfamna, fläta samman med mina egna – åter igen. För någonstans vet jag att vi redan varit sammanfogade, i en annan tid.. Kanske i en annan värld.
Visst är det konstigt. Man gör saker TROTS att man vet att “det här borde jag inte göra”. Vad är det för autopilot som tar över…?
Det är i första hand tryggheten i att man genom att göra det man alltid har gjort redan vet resultatet (hur lite man än önskar att det blir just så). Tragiskt men ändå sant. Finns få saker människor har så svårt att hantera som förändringar, stora eller små spelar ingen roll egentligen. Sen kan man vara bättre/sämre på det också men för de flesta och för det mesta är det alltid jobbigt på något plan.