fem orsaker till tystnad

Det finns dagar när orden slutar flöda. Det finns tider när det inte finns något att säga. Det finns dessutom tider när det finns hur mycket som helst att säga, men orden kommer inte. Det finns stunder i de här tiderna när det inte finns någon motivation att ens leta efter dem. Här är några orsaker till varför just nu är just så..

– CSN krånglar, den ekonomiska tryggheten (ens för nästa räkningshög) existerar överhuvudtaget inte. Inkomsterna är ett skämt som är så sorgligt att ingen ens vill dra det.

– mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Motivationen att städa grusas av insikten att det inte är lönt. Det kommer inte bli någon egentlig ordning ändå. Det finns ingen plats att organisera och förvara för att minska oredan. Jag orkar inte.

– ensamheten är för påtaglig. Det händer att jag försöker umgås, lite grann. Det händer att jag försöker plocka fram mitt glada sociala jag i samband med skolan. Men det sträcker sig inte utanför det. All tid därutöver (vilket är majoriteten av dygnets alla timmar och veckans alla dagar) spenderas ensam, rent fysiskt. Jag upplever isoleringen från omvärlden. Givetvis uppskattar jag den sociala närvaron på internet, men det är den fysiskt sociala närvaron som behövs för att laga själen och trigga receptorerna som smörjer mitt välbefinnande.

– den fysiska energinivån är obefintlig. Det hänger ihop med den första punkten. Så länge CSN krånglar finns det varken pengar till räkningar eller till mat. Sedan början av augusti har 61,5 kg förvandlats till 54,3 kg varav det mesta försvunnit senaste två veckorna.

– motivationen är svår att hitta. Inte bara motivationen att skriva, utan motivationen att vara, göra och leva som en hel människa. För det mesta finns inte motivationen alls. Det är en strid varje dag att ta sig upp och infinna sig i den skolan där det är tänkt att jag ska vara. De flesta dagarna går det, ibland går det inte. Ingen av dagarna känns som en seger.

Det vore lättare att bara försvinna någonstans längs vägen. Tanken blir alltmer lockande för varje dag som går där inga klara besked ges, där nästan inget motiverar och lyfter sinnet. Det känns snarare som om det vore en lättnad – för alla andra.

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to fem orsaker till tystnad

  1. Pierre says:

    :(

    Blir ledsen när jag läser det här. Vet inte vad jag ska skriva, eller om det ens hjälper, om du är mottaglig. Men jag bryr mig iaf hur du mår.

  2. newyn says:

    Tack. Betyder det att du kommer hit och hjälper mig att städa?

  3. Jag blev bestört när jag läste detta.
    Är det verkligen så illa?
    Det kan vara kämpigt ibland och jag kan inte känna det du känner men enligt mig är finns det inget som är värt att försvinna för gott för.

    Du skriver “lättnad för alla andra”. Bry dig inte om vad du tror att alla andra tänker. Deras tankar och åsikter ligger hos dom, inte hos dig.

    Om nu csn krånglar finns det väl alltid andra medel? Vänner, socialen, familj?

  4. newyn says:

    Det handlar inte om vad andra tänker och tycker. Det är en insikt som säger att det inte skulle märkas, inte mer än att det i så fall vore glömt igen inom en vecka. För den som är insatt finns säkert andra medel. Jag kan bara två vägar, den ena heter arbete, den andra heter studiemedel (vid studier). De andra sätten du pratar om känns både främmande och oetiska.

  5. Mia says:

    Inte alls kul att läsa hur du mår! Och det skulle absolut inte vara en lättnad om du försvann, du skulle lämna ett stort mörkt hålrum och du skulle alltid saknas. Vet egentligen inte vad jag skulle kunna göra eller skriva för att få dig att må bättre, men kom i alla fall ihåg att jag tänker på dig, vännen. Mängder av kramar.

  6. newyn says:

    Det värmer att du tänker på mig, även om det inte lyfter mig ur kratern. Jag vill inte heller dra ner dig i den.

  7. Dag says:

    Jag vet hur det är; men då jag var där du är (utan att mena att jag *egentligen* vet något alls om dig…) bestämde jag mig för att hon aldrig skulle få mig att må så dåligt! Aldrig! Aldrig i livet. Innan jag ens kunde vara ensam själv, hängde jag hos (på, bokstavligt talat) vänner som dels fick höra allt som fanns inom mig, dels peppade mig oerhört. Jag undrade hur de kunde stå ut, men de gjorde det trots allt; jag släppte helt min blygsamhet och tog för givet att det var helt ok att jag drällde runt hemma hos dem.

    Jag bestämde mig också för att ha roligt och kul; jag valde att investera i “eget nöje”! Och med andra människor blev det uthärdligt! Visst återkom de tunga och hemska timmarna på natten (det som var kvar av den) men jag besvärjde dem med mitt mantra: Dag, du är för bra, för helt enkelt bäst för att låta dig dras ned av henne. 3 månader och sen släppte det… Så skönt!

  8. newyn says:

    Det här handlar egentligen inte så mycket om att ha blivit dumpad. Det handlar mer om att vara åter i en miljö där jag vantrivs och mår dåligt då den helt och hållet baseras på och utgår ifrån ensamhet. En ensamhet grundad i insikter som är flera år gamla, där inget av det som ligger närmast kärnan förändrats. Skyddsnätet finns inte. Något som också gör att jag inte klarar av att hänga hos och var klängig på vänner, så som du beskriver. Jag skulle inte stå ut med det och kan därmed inte tvinga någon annan att behöva stå ut med det heller.
    Det finns inget mantra (likt ditt) som biter då det här inte rör någon annan person som jag “är för bra för” utan det kokats ned till något långt bortom det. Tråkigt att höra kanske, men så är det. Jag fixar inte ens att be någon knuffa ut mig i verkligheten för att komma på fötter. Den vännen som många har, som gör det utan att någon ber om det, den finns inte.

Comments are closed.