var går din gräns för otrohet?

Ibland undrar jag var gränsen för otrohet går. Har bara haft någon enstaka diskussion om det senaste halvåret men en del svar därifrån kontra andra beteenden får mig ändå att undra. Endera om olika regler gäller olika spelare, eller om gränsdragningarna har ändrats.

Om det finns en grunduppfattning som säger att det är att vara otrogen att ens tänka sig själv i intima situationer med någon annan, borde det rimligtvis också vara så att man är otrogen när man för samtal (skrivna eller talade) med tydliga sexuella anspelningar med någon annan än sin partner?

Eller har jag missförstått det hela då?

Att det ses som mindre mått av otrohet om fantasin, eller samtalet visas öppet för ens livspartner känns också en smula vridet. Förvisso kan det vara ett tecken på att ens respektive faktiskt inte har några avsikter, utan bara tramsar i samtalet. Men samtidigt är det också “the oldest trick in the book” ifråga om täckmantel. Åtminstone när det gäller det senare. Så hur ska man resonera när det gäller verbal intimitet med andra som aviseras öppet. Det borde väl i så fall vara lika ok att hångla upp vem som helst, bara man berättar om det i efterhand?

Hur resonerar du kring otrohet? Jag är långt ifrån säker på hur jag borde resonera just nu.

10 thoughts on “var går din gräns för otrohet?

  1. Otrohet är väl när man gör någonting som strider mot det man kommit överens om. Man kommer överens om saker genom att kommunicera. Vad man kommer överens om är upp till varje förhållande, där en del inte tycker det är okej att luncha med någon av andra könet, medan somliga tycker det är okej att ligga med andra.

  2. Att det genom kommunikation är en överenskommelse mellan två parter oavsett vad den innehåller känns relevant på alla sätt. Det som gör mig frågande är när man senare gör nya överenskommelser med sig själv om vad som ska vara ok, som då överskrider och trampar ner de man tidigare valt att göra med och inför sin partner.

  3. Det där med att visa saker öppet samt att tala öppet för ens partner om andra är enligt mig att visa den andra personen respekt. Sen beror det helt och hållet på HUR saker och ting diskuteras med andra…..

  4. Visst är det ett sätt att visa respekt, att inte dölja eller exkludera. Men innebär det att man kan prata precis-hur-ekivokt-som-helst med andra bara för att man inte döljer något?

    Jag undrar, då jag tidigare sett män använda som täckmantel för att göra betydligt mer än bara prata.

  5. Jadu, jag håller med om tidigare kommentarer, att otrohet är brott mot i relationen gjorda överenskommelser…
    Men sen är ju frågan hur det uttrycktes och hur det egentligen förstods. Det är svårt att komma ifrån att vi alla tolkar en hel del på lite olika sätt. Ibland är tolkningsskillnaderna så små att de inte märks, ibland är de stora som berg. Det är ju alltså fullt möjligt att mannen (du pratar om män, så…) uppfattat situationen som fullständigt rimlig inom lagda ramar medan du står frågande.

    Frågan är, vad har du sagt till honom om saken? Hur har du uttryckt det? Det går ju att säga att det känns som att det här passerar en gräns ni satt upp tidigare. Det här kan också bli uppsvinget till en ny förhandling om gränser, man ska ju inte tro att det tar slut med ett samtal, det funkar oftast bättre att betrakta det som ett kontinuerligt samtal i vilket förhållandet och dess gränser omformas, förhoppningsvis till det bättre.

  6. Du är klok du. Men vore det inte rimligt att den som börjat klättra på de gränser hen (kön spelar inte så stor roll i det här känner jag) själv har valt att förhandla fram också tar tag i att omförhandla när de uppenbarligen visat sig vara en kostym som inte passar den egna kroppen?

  7. Nu ska man inte dra alla karlar/kvinnor över en och samma kant, då det kan finnas guldkorn lite varstans. Alla är inte stöpta ur och en och samma form och tur ät väl det iofs..

    Talar du om allt för din partner, hur du pratar och kommunicerar med andra?
    Har din partner talat om för dig hur han/hon kommunicerar eller har någon berättat det för dig?

    Sen kan man juh alltid hoppas att allt har sin logiska förklaring….

  8. Klart man inte ska dra alla över en kam, men att inte ens ha ögonen öppna för att det KAN vara så utifrån tidigare erfarenheter verkar naivt på gränsen till korkat.
    Med det inte sagt om det här rör en egen eller någon annans relation, det är snarare något tänkt att ses som en öppen fundering.
    Men ifråga om mitt privata, mina relationer och vem som vet vad om hur jag pratar med vilka så undanhåller jag inget för mina närmaste, inte ens den här bloggen. Å andra sidan tvingar jag ingen att läsa den heller.

  9. Gällande vem som bör börja en förhandling och så, så visst, principiellt håller jag med, men i en situation vet jag inte om jag tycker man behöver vara så noga med vem som bör ta första steget. Det känns mycket viktigare att ett samtal faktiskt finns och hålls igång, kontinuerligt eller i små portioner då och då.

  10. … och som komplement; det som egentligen kan göra att ett samtal känns trögt och inte så himla mycket samtal är väl mest om någon part faktiskt gör motstånd till att ha ett samtal. Det kan bli rätt jobbigt.

Comments are closed.