Var det mycket mygg på #SSWC?

Det surrades en hel del om jag har förstått saken rätt.

Så har de äntligen kommit hem igen, alla hjältarna som varit med på SSWC. Alla de som tagit sig alla mil ner till ett “webstock” på en liten ö i Blekinge Skärgård för att umgås på ett mer konservativt sätt än de normalt gör, sådär som alla de som ännu inte upptäckt tjusningen med internet och sociala media fortfarande gör.

Eller blev det där rätt egentligen?

För det är ju egentligen samma gamla sätt att umgås på, det enda som gjort det ett litet uns annorlunda är väl umgängesomfattningen. Jag vågar säga att jag aldrig skulle träffat och haft förmånen att bjuda in så många intressanta människor i mitt liv om det inte vore för sociala media. Jag tror att merparten av alla de som fanns på Tjärö i helgen skulle säga detsamma.

Förra året, första gången det hände där nere i Blekinge var jag i full fart med att upptäcka och finna nyttan med twitter och missade helt fenomenet innan det väl drog igång. Dock fick vi som inte var där ändå hänga med på relativt mycket, trots bristande uppkopplingsmöjligheter. Den här gången, ett år senare, fanns det mer tid och en ökad medvetenhet om vad som komma skulle vilket gav en hel del nya förberedelser på olika håll, bl.a. i bokformat.  I år var det som traditionella media beskrivit som Nördarnas julafton mer omfattande och säkert minst lika intressant som första gången.

Det kittlar i magen att kunna läsa om nutidens finaste komplimang i mötet med nya människor, likväl som hur önskade, upplyftande och energifyllda dessa möten under helgen har varit. Även om jag redan vet storyn i stora drag hade jag också velat se Morris Packer hålla låda och höra honom berätta om hur Morris Motorcycles faktiskt gick från en idé till ett fullfjädrat projekt, bara som ett exempel. För så är det ju ändå. Även om man kunnat vara med en del på håll, via nätet, blir det inte samma känsla som jag kan föreställa mig har funnits bland deltagarna på plats under helgen.

När jag idag läser en tweet där @SJ_AB proklamerar att de inte fått någon inbjudan blir jag aningens full i skratt och samtidigt känns det som de inte alls förstått vidden av det hela. Jag vet ingen annan som fick en personlig inbjudan. Det kanske fanns men i så fall missade jag det.

På avstånd har vi också kunnat se frustration över att de som samlas där beskrivs som en [e-leet], likväl som sura miner bland de som inte var där och därmed räknar bort sig själva ur socialmedia-sammanhang. Förvisso har det varit en del prat om fokusering på branschfolk vilket kan ha eldat på elitsnacket ytterligare, men som varandes o-bransch-med-social-media-livsstil kan jag inte tänka mig att jag är ensam i mitt levnadssätt. Jag tycker det är synd att det dras till den sortens ytterligheter, samtidigt som jag tycker att det vittnar om en missuppfattning kring fenomenet som sådant. En inställning som kastar oss tillbaka till en skolgård vi alla borde ha lämnat för länge sedan.

Jag var inte där, men jag tänker inte räkna bort mig själv ur det nätverk sociala media står för bara för den sakens skull. Så varför var jag inte med på #sswc den här gången? Taskig planering helt enkelt. Redan när biljetterna släpptes konstaterade jag att jag skulle jobba hela helgen.

Nästa år då?

Mycket möjligt att jag dyker upp, även om jag inte är någon tältfantast. Om det nu blir något mer camp för oss entusiaster som gillar att mötas på alla plan – även i den fysiska verkligheten.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>