Ne omittas solum ambulantem

“Glöm ej den som vandrar ensam”

Vilket är ungefär det enda omvärlden gör.

Jag sover inte längre. Kroppen domnar bort ibland och kräver sitt. Det får den inte. Möjligen får den någon udda timme, tills jag har återhämtat mig tillräckligt för att bekämpa den igen.

Tre kilo har försvunnit sedan vi återvände från Gotland. Eller snarare åttio kilo i runda slängar har försvunnit, men bara tre av dem var det jag bar på min kropp.

Jag fixar inte den egoistiska synen på livet som genomsyrar Stockholm och människorna som bor här. Förvisso stannar det inte här men det finns en gråzon ju längre härifrån man lyckas ta sig.

Antagligen är det därför jag vandrar ensam.

Inte för att jag inte är tillräckligt egoistisk, utan för att alla andra är det.

Varför ens bry sig, ingen annan gör det uppenbarligen.

Leave a Comment

Filed under Newyn

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *