utan bekräftelsen är det svårt att veta

Jag tillhör inte de kvinnor som  välsignats med förmågan att veta att de är attraktiva. Skulle någon vända sig efter mig på gatan skulle jag börja fundera på om jag klätt på mig något som matchat illa den dagen eller något annat likvärdigt. Sån’t där som inte är snyggt alls men komiskt nog för att människor ska vända sig om och titta en extra gång.

Så hur vet jag att jag är attraktiv? Svaret är enkelt. Det vet jag helt enkelt inte. Jag är tämligen säker på att jag inte är det. Inte så att jag inte vill bli betraktad som attraktiv, vem tusan vill inte det! Men jag har åtminstone mött verkligheten och vågat se den som den är, alltså är jag sällan attraktiv. Men det händer ibland, om än ytterst sällan.

Det händer att någon för ett kort ögonblick finner mig attraktiv och det händer att någon vågar berätta det för mig, eller på något sätt låta mig förstå att det kan vara så. Eller händer är väl inte helt sant, det HAR HÄNT. Ibland intalar jag mig själv att mannen jag älskar, vars säng jag oftast sover i numera, åtminstone någon gång har funnit mig attraktiv. Dock är jag långt ifrån säker.

För hur vet man när det aldrig sägs eller på något vis antyds? Inte så att det behöver sägas med ord, men om inte med ord så åtminstone med beröring, blickar och någon form av närvaro i ens närhet. Så är det trots allt.. För den som inte vet med sig att hon är attraktiv behövs fortfarande bekräftelsen som åtminstone antyder att det är så.

Utan den finns ingenting, bara en känsla av tomhet. En upplevd känsla av att vara obetydlig och osynlig i någon annans närvaro, något som gör än mer ont i närvaron av den som bär ens hjärta i sina händer.

One thought on “utan bekräftelsen är det svårt att veta

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>