när olyckan är framme

– Hej, hjärtat! Jag kommer hem sent. En av killarna har kört omkull.

Det är den här sortens besked man inte vill få. Samtidigt (även om det låter hemskt) är jag glad att jag får dem. Det innebär nämligen att Han inte har kört omkull. Det innebär att Han fortfarande är oskadd och har möjlighet att komma hem helskinnad. Bara tanken på att det istället skulle varit han som råkat illa ut och hur länge jag skulle lämnas ovetande räcker för att jag ska börja gråta.

Skulle olyckan vara framme måste jag nämligen förlita mig på att hans syster har sinnesnärvaro nog att meddela mig när hon får reda på det. Hon är den enda i familjen som har mitt nummer. Hon är en av de som kontaktas om något händer, inte jag. Efter att ha sett henne i chocktillstånd en gång (och efter att själv ha upplevt ett par chocktillstånd och veta hur man inte alls tänker logiskt och inte alls ringer vare sig dit man har tänkt eller vet att man borde) är jag inte säker på att jag ens skulle komma att bli underrättad.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka ett ytterligare scenario. Om något händer när vi är ute tillsammans, då jag åker med honom, vem underrättas då? När vi är ute är det dessutom allt som oftast så att jag bara har min mobiltelefon med mig, inlåst under sitsen, och vare sig identifikation, nycklar eller något annat. Förvisso underrättas hans syster och föräldrar om det händer honom något.

Men vem underrättar då mina nära och kära? Han har inget nummer till någon av dem, inte heller hans familj (som knappt ens har numret till mig). Om något skulle hända och jag själv inte är i skick att förmedla vem jag är, kan han då göra det åt mig? Vet han ens mitt personnummer? Jag vet åtminstone att om det omvända skulle ske, om jag är vid medvetande och han inte kan förmedla sig så kan jag åtminstone tala om vem han är, under vilket personnummer sjukvårdspersonalen kan finna någon som helst information om honom om det skulle behövas.

Allt det här gör så oerhört ont att tänka på, oavsett om det är fråga om en dag när jag inte får veta att det hänt honom något allvarligt, eller min familj inte får veta att det hänt mig något.

Så även om jag i tysthet är tacksam att det inte var Han som rasade den här gången. Även om jag i tysthet ber att killen som råkade illa ut ska klara sig lindrigt undan. Även om… så ber jag mest för att hans kära (om han har någon, vilket jag i nuläget inte vet) redan har fått veta vad som har hänt och är på väg till sjukhuset – oavsett vilka omvägar informationen har behövt ta.

Leave a Comment

Filed under Familjeliv

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *