Jag är inte tyst för att jag är blyg.
Jag är inte tyst för att jag har tråkigt.
Jag är inte tyst för att jag inte har något att säga.
Jag är inte tyst för att jag är ledsen eller på dåligt humör.
Jag är inte tyst för att jag tycker du är omöjlig att prata med.
Jag är inte tyst för att jag tycker dina vänner är svåra och jobbiga att umgås med.
Jag är inte tyst för att det ni pratar om är ointressant och helt bortom mitt kunskapsområde.
… … … …
Jag är tyst för att jag är fullkomligt livrädd för att säga fel saker, till dig och även i sällskap av dina vänner.
Vad är fel saker?
Allt det där som får människor i min omgivning att titta konstigt på mig?
Känslan är oftast att jag inte kommer kunna säga något utan att det låter oerhört korkat, sådär så att ingen begriper att någon överhuvudtaget umgås med mig frivilligt.
Hu!Den blicken är inte att leka med. Är dessutom en aning korkad för jag lyckas alltid tro att det är okej att kläcka ur sig de där sakerna, så kommer blicken och man är 10 år gammal och inte cool nog igen. Den blicken borde förbjudas.
Jag har generellt blivit tystare med åren. En stor del av det beror på uppgivenhet av att ständigt bli avbruten när jag haft något att säga, något att berätta, något andra borde uppmärksamma i en pågående process.
Jag har konstaterat att när ingen lyssnar spelar det ingen roll hur klokt det jag har att komma med är. Det har t.o.m. varit så att det många gånger inte har uppmärksammats förrän det passerat någon annan och kommit fram via någon som ständigt pratar och blir lyssnad till. Kanske inte konstigt att välja tystnaden då.
Det finns också en stor del av mitt varande som finner intresse i att höra och se andra och oftast finner jag att det är först när jag gjort det tillräckligt länge (ibland väldigt länge) som någon av dem vågar sig på att lyssna på det jag vill förmedla.
Den där tystnaden känner jag igen… Och reaktionerna på den tystnaden likaväl.
Händer varje gång jag är i min hembygd.
Pingback: Varför är du så tyst? « Osorterade tankar från villaförorten
Pingback: Ibland är jag tyst « Fordom, Nu och Vardande