Det kanske är en utopi. Det kanske är en vaneföreställning, något jag inbillat mig. Tanken på att så här borde det nog ändå vara, detta vore mest logiskt. Åtminstone förefaller sig ett kapitel under uttryckandet av kärleken och hur det tar form något som förefaller sig enkelt, självklart och logiskt för mig.
Jag tänker främst på små saker, som för vem och hur ofta man uttrycker kärleken när den finns. För mig är det givna svaret, för den jag älskar i första hand och inte bara en gång. När det kommer till det allra käraste i livet kan man inte benhårt hålla sig till principen att det som sagts en gång borde uppfattas och vara klart och tydligt för den som fått kärleksförklaringen.
Det är förvisso sött och till viss del smickrande att få höra av andra vad ens älskade tycker och tänker om en, men bara till en viss gräns. Funderar man lite närmare på det är det osäkert om den sortens andrahandsinformation verkligen bekräftar den kärlek man hoppas finns där, eller om den egentligen bara smickrar ens partner samtidigt som den talar om andra intentioner. Så när de vackra orden kommer oftare från omgivningen än direkt från sin kärastes läppar är gränsen sedan länge passerad och obalansen ett faktum.
För mig är det därför självklart att den jag älskar främst och framför allt är den som jag visar och delger det för. Att informera omgivningen är förvisso inget jag helt utesluter, men det är å andra sidan inte heller där jag vill ödsla det mesta av mitt krut när det gäller just den här. Kärleken är inget konstant man har i en liten låda, i tryggt förvar hemma, och sedan går runt och skryter om för sin omgivning.
Kärleken är något dynamiskt, rörligt och abstrakt som man måste vårda, vattna och ansa om man vill att den ska överleva. Varje dag – så länge den finns. Det viktigaste för mig är därför inte att omgivningen vet vem kärleken i mitt liv är. Det viktigaste för mig är att nå fram till kärleken – direkt.
Men det kanske är få som fungerar så?
Tags: beteende, kärlek, reflektioner, relation