En tindrande diamant. En glödande rubin. En skimrande smaragd. En gnistrande safir. En glittrande juvel helt enkelt. Det är ungefär vad var och en som är del i en relation borde få känna sig som, så gott som alltid. Åtminstone inför sin partner om så inte för resten av världen. Ni vet sådär så att man ser glansen reflekteras i sin kärestas ögon och man därigenom förstår hur det är, hur underbar man anses vara. Så borde det vara för alla.
Själv hittar jag sällan den känslan. Desto oftare känner mig mest av allt som en betonggris. Grå, tjock, ful, tråkig och otymplig. Inget man tittar på en extra gång, inget man direkt ler åt eller önskar stifta närmare bekantskap med. Helt enkelt bara en stor betongklump, formad till vad som helst, en gris, en bock ett lejon eller vad än det fanns gjutform till. Trost det en betonggris.
En som i allra bästa fall står tillräckligt mycket i vägen för att skymma andra juveler.
