Om jag för ett ögonblick hade trott att det går att köpa sig bättre självkänsla för 250 spänn hade jag gjort det för länge sen. Om det överhuvudtaget hade gått att köpa bestående självkänsla, oavsett pris, hade jag maxat ut samtliga mina krediter för länge sen för att göra just det.
Samtidigt som jag ser att det pågår en massiv kamp där ute i verkligheten för att se till att barn och ungdomar har den självkänsla de och varje levande människa förtjänar att ha kan jag inte låta bli att samtidigt bli ledsen, vilket jag skäms över något oerhört. Inte för att jag missunnar någon självkänslan, utan för att jag inte ens kvalificerar mig in de grupperna som allt riktas mot. Samtidigt tycker jag det är helt fantiskt med alla forum, all samverkan och allt som på så många sätt det är möjligt verkar för att skapa bra självkänsla tidigt i livet, så att fler slipper hamna där jag är. När man passerat 30 ska man tydligen per automatik ha förvärvat en bra självkänsla. Tyvärr missade kosmos mig när det var dags att anmäla sig till den kursen. Jag visste inte ens att den fanns att fråga efter förrän det var försent.
Nu förstör jag istället allt som kommer i min väg, allt som skulle kunna vara bra. Allt, och enbart p.g.a. självkänslan som inte finns hos mig. Enbart för att jag inte har en inre röst som säger att jag faktiskt duger som jag är, att jag förtjänar att må bra och att jag har rätt till allt det underbara som kommer i min väg.
Den rösten finns inte. Istället viskar någon att det måste ha blivit fel någonstans. För inte kan det vara så att jag duger, förtjänar eller har rätt till. Inte någonsin.
Men som jag också sa tidigare idag;
“Att förklara avsaknaden av självkänsla för någon som aldrig upplevt det är som att förklara törst för någon som aldrig varit utan vatten.”
