monologen växer snart ur min kostym

Varje gång jag stannar upp och ser mig om ter det sig än tydligare. När jag tystnar och lyssnar efter ett svar hör jag.. intet. Skulle jag mot all förmodan höra något är det oftare ekot av min egen tanke än ett svar från någon annan. Ett tomt eko istället för en bekräftelse på att någon alls hört vad jag sagt. Jag känner mig mer och mer som en monolog.

Oavsett arena, oavsett forum, oavsett format är upplevelsen densamma. Oftare än sällan är det bara eko som återvände, om ens det. Samtidigt hinner jag i min egen tystnad se att det inte är så generellt. Möjligen får jag respons om jag skränar tillräckligt, stör tillräckligt och nyckelretningen når signalen att det enda som får mig att tystna är ett svar. Det kanske räcker för en del. Mig säger det bara att jag gör bäst i att hålla tyst och försvinna. Jag hinner även med att notera att den jag trodde skulle finnas där, skulle lyssna, ge feedback faktiskt lever, svarar och ger feedback – till resten av världen. Så det är nog så här det är, och sådan jag är – precis som jag känner mig;

Som en grå, tråkig, tomt ekande gammal monolog.

This entry was posted in Anfäktelser and tagged , , , . Bookmark the permalink.