jag har tappat min glöd, eller aldrig funnit den

Det är bara att inse. Jag är betydligt bättre på planerandet av aktiviteter än själva genomförandet. Jag kan lägga ner timmar på just planeringen, ta fram målen, det jag vill ha gjort och sedan leta upp vägarna dit och ta fram scheman för hur det hela ska gå till, över vilken tidsperiod och på vilket sätt. Ibland hinner jag t.o.m. så långt att jag har alla förberedelser klara, anmälningar till uppstarter och liknande om så behövs och sedan när dagen väl kommer då det är dags att börja verkställa… Då kan det mycket väl vara så att jag börjar, men sedan leder det inte så mycket längre. Jag ser t.o.m. problemet i det, men har ännu inte hittat en nyckel för att lösa det.

Problematiken ligger först och främst i inställningen. Jag vill “ha gjort” i betydligt större utsträckning än jag är entusiastisk att faktiskt “göra” och vara delaktig i den processen. Det är något som hänger i sedan jag var barn. Drömmarna då om vad jag ville ha gjort, vad jag ville kunna berätta om för mina barnbarn när jag blev gammal var milsvida och så gott som gränslösa. Av allt det där kan jag säga nu att jag inte ens gjort en bråkdel och jag börjar närma mig medelåldern, hälften av min beräknade livslängd. Jag har inte ens barn, vilket gör hela barnbarnstanken än svårare.

Projekten som pågår just nu är jag dessutom inte helt entusiastisk över, inte på det sättet jag var när jag planerade dem. Vilket också leder vidare till nästa del av problematiken. Jag har inget jag kan säga att jag brinner för.

Han brinner för motorcyklar och allt vad som har med dem att göra. Andra jag känner brinner för musiken, ett liv fullt av husdjur eller något annat. De flesta har något som verkligen tar all den där extratiden, men som samtidigt ger dem mer energi att tycka det är värt det just för att de brinner för det de gör.

Att jag inte kan sätta fingret på det jag verkligen brinner för gör det hela mycket svårare. Hade jag kunnat det hade jag åtminstone kunnat välja projekt med glöd och bara genom att tillsätta lite mer syre få igång den där lågan som gör att jag förblir entusiastisk över genomförandet snarare än över tanken på att ha gjort. Men hur tar man sig dit?

Någon som känner igen sig och har lyckats hitta nyckeln? Lyckats med att gå från att hitta glädjen i att ha utfört till att hitta glädjen i själva utförandet? Hur gick det i så fall till?