ett kort ögonblick

Tiden har sprungit iväg. Dagen är avslutad. Alla tänder är borstade. Alla kläder har fått en annan plats än kroppen att vila på under natten. Sängen har än en gång fått besök.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Väntar på att jag ska tröttna och stänga av den.

Han har vänt sig bort för att somna, börjat räkna ner timmarna till det är dags att kliva upp. Jag har krupit nära intill, andas mot hans nacke, omfamnar och njuter.

“Duu…”

Ordet lämnar min mun, knappt högre än en viskning men mer behövs inte. Han finns så nära intill och jag vill inte skrika honom rakt i örat heller. Inte väcka om han redan hunnit somna.

“Mmm?”

Han sover inte riktigt än uppenbarligen. Jag gnuggar försiktigt nästippen mot hans nacke, blundar och viskar;

“Jag älskar dig.”

Korta ryckningar transplanteras från honom till mig. Jag hör honom stöta luften genom näsan och inser att han faktiskt skrattar, om än tyst. Jag vaknar upp ur min dåsiga närhetskänsla och undrar varför han skrattar åt mig, rädd att jag sagt något alldeles galet. Nervositeten börjar tugga på mig, drar i mina muskler och jag är inte ens säker på om jag andas längre. Ett lugnt, stillsamt svar når mig;

“Jag trodde du ville något annat.”

Jag andas igen, släpper spänningen kroppen just fångat upp. Slappnar av, kryper lite närmare om än längre ner, lutar pannan mot hans skulderblad och blundar. Fortfarande med min ena arm om honom, fortfarande med känslan av att det är så här jag vill finnas, många nätter av mitt liv.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Jag ska tysta ner den… Om en stund. Jag vill bara ligga kvar så här ett tag och må bra – i nuet. Men jag lovar, jag ska stänga av den. Bara inte alldeles just nu.. Om en stund.

Tags: närhet, omtanke, tvivel, välbefinnande