motgångar i tystnaden

Jag vet inte om det är rädslor som bygger avstånd, som tar död på konversationer och som kväver allt med tryckande tystnad. Kan vara så. Kan också vara ett egentligt ointresse men en direkt ovana att hantera den sortens situation och hoppas att det kommer lösa sig själv om det bara tigs ihjäl tillräckligt länge.

Jag har inte en aning just nu om vilket det är, men jag vet en sak. Det gör det inte lättare att kämpa, eller att ens vilja försöka. Fortsätter det tillräckligt länge finns det inget kvar och det enda som hänt är att tid har slösats bort. Om jag bara visste vilket som var orsaken.Om jag bara visste och kunde agera i någon riktning. Nu känner jag mig mest bakbunden och fråntagen förmågan att handla, göra något åt situationen. Om jag ändå bara visste om det är rädsla eller ointresse.

Rädslor går åtminstone att bearbeta – om man vill förstås.