Jag skulle egentligen skriva det här som en kommentar på ett ljuvligt förklarande inlägg av ADHD, men så blev det så långt och så insnärjt i sig självt att det kändes som om det gjorde sig bättre i en egen bloggpost. Kanske för att det var mer av en egen frustrerad tanke än en egentlig kommentar till inlägget. Det började med..
Det kanske är dumt att säga, men jag känner igen det där alltför väl. Samtidigt har jag aldrig sett det som en “deffekt” eller något som behöver en diagnos utan det är helt enkelt mitt sätt att vara.
Känns därför lite tröttsamt att det i allt mer stegrande grad händer att jag råkar ut för människor (som oftast själva har ADHD) som i stort sett skriker åt mig att jag har ADHD då jag någon enstaka gång förklarat att jag i min frånvarande blick just följt med en tanke jag tyckt var intressantare än det pågående samtalsämnet (ungefär här blev det något annat än en kommentar på inlägget och dags att flytta på texten). Känns lite tråkigt att man inte ska kunna få använda de hjärnceller man har utefter den förmåga de besitter utan att någon behöver sätta en diagnos på det och tala om att det skulle vara fel. Sen tillhör det också sanningen att bara för att jag gör så ibland, drar iväg på mina egna tankebanor och letar efter en intressantare infallsvinkel för att fånga upp det jag har framför mig då den nuvarande tråkiga förpackningen inte tilltalar mig, så är det inget som säger att jag alltid gör det.
Det finns minst lika många stunder när jag trivs bäst med att bara vara. Struntar i att lyssna till en enda tanke som pockar på och vill ha min uppmärksamhet. Stunder då jag är supernöjd med att fokusera på känslan av filten som ligger över mina fötter, eller bara synar strukturen i grässtrået jag har framför mig när jag ligger och bara är på en solig gräsmatta.
Om det sedan är ett drag av ADHD att inte orka bry sig om att låtsas vara intresserad av något bara för att blidka sin omgivning, eller på alla andra sätt vara inställsam för att göra omvärlden nöjd med att man inte tänker på någon av de stora existentiella frågorna som om de vore på samma nivå som “Vad ska vi äta till middag idag?” för att de själva inte skulle våga andas i närheten av…
Om det nu är så, då är det nog inte värre än att omvärlden egentligen är ganska trasig. För min del handlar det enbart om att jag vågar känna av att jag lever, både när det är tungt, jobbigt och nattsvart likväl som när de ljusa stunderna tar vid och förgyller varje andetag. Att aktivt välja att inte vara en dussinmänniska kan inte vara samma sak som ADHD.
Jag går helt enkelt inte med på det.
June 7th, 2010 at 23:25
Man behöver ingen diagnos om livet funkar.
Man kanske inte ens behöver det om det inte funkar, om man tycker man har det bra nog ändå?
Det enda en diagnos kan ge (jag har en) det är förklaringar, så mysterier kanske hamnar på plats, kanske t o m hitta en körmanual för när det kärvar till sig.
Ärftligheten är stor, men mina två pucklade bröder fixar det utan diagnoser för att de har hamnat på rätt plats i yrke mm.
Jag pallade inte livet utan förklaringarna till varför det skitit sig gång på gång.
Och hittade en väg ut.
Men gillar man läget kan man se på diagnoser som man kanske känner igen – som lite kuriosa.
Har aldrig-aldrig gillat att bli placerad i något fack! GRRR!
Men jag hittade faktiskt ett fack som fungerade! Även om jag är lika unik som alla individer.
June 8th, 2010 at 07:00
Jag kan förstå det. Ibland kan jag tänka att det vore skönt och samtidigt vet jag att för min del skulle det inte vara det.
Det skulle inte handla om att hitta ett fack som fungerar för mig, utan snarare om att hitta ett fack som fungerar för min omgivning för att slippa behöva se mig som den individ jag är när det inte går i linje med deras normala etikettflora. Alltså inte samma sak som att finna förklaringar på det som inte funkar, eller möjligen funkar ibland.
Jag finner och har länge funnit mina förklaringar i att sätta ord på upplevelser och se vilka budskap orden har att ge mig.