det var värt en betongkeps

Så vaknar man än en gång och känner att man vill strypa katthelvetet som pissat i munnen på en, såga loss det som gör ont på kroppen (strax ovanför axlarna) och i övrigt bara le åt kvällen som orsakat detta. Den var helt enkelt en av de bättre kvällarna på väldigt länge.

Helt plötsligt (eller nja, mer noga planerat än plötsligt) fanns ett utymme att uttrycka sig mycket mer än vad som är möjligt på 140 tecken. Det var alltså dags för årets tredje #tweetupsthlm med allt  vad den innebar. Lagom trång lokal, god mat, gott dricka och framför allt en uppsjö av underbara människor. I och med att det var tredje gången fanns en betydligt högre igenkänningsfaktor än i januari (missade den i mars så kan inte jämföra med den) vilket gav lite andra utrymmen för samtal. Samtidigt som det givetvis fanns nya leende ansikten att pussla ihop med de nick man sett och följt över nätet. Dessutom tror jag det spelar en stor roll att vi haft så mycket längre tid att se och lära känna varandra över twitter.

Något som jag framför allt reflekterat över när det gäller just twitter är den gemytliga stämningen, den ömsinta vänligheten och den totala hjälpsamheten som finns där ute. Den är lite av ett oförklarligt fenomen i sig och känslan av det märktes även igårkväll.

Så då mina tidigare försök till #FollowFriday i stort sett har självdött tycker jag att den som undrar (är nyfiken på twitter och inte helt säker på var han eller hon ska börja) ska börja med att skapa sig ett konto och följa alla de som var med på Bistro Creme igår.

För den som ändå inte riktigt är beredd på att ge sig in i leken och tar avstånd snarare än att ha upplevt twitter på riktigt kan jag bara säga; “Du har missat något fullkomligt underbart.”

Leave a Comment

Filed under Internet

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *