bakom molnen tindrar ett troll

Bitarna börjar falla på plats. Det som har känts som en smärre jordbävning senaste veckan har framför allt handlat om en inre sådan. Inte så att den yttre livsvärlden och allt som står i den är helt odelaktig i det här eller inte har påverkats av det, men framför allt är det inuti det har skramlat, rasat och varit på väg att utbryta en smärre katastrof.

Jag börjar också se varför. Jag börjar se vem jag blir i en relation med någon nu. Jag ser hur jag inte vågat fortsätta vara jag, precis så som jag är, utan tagit på mig rollen från året innan. Den hemska, den dåliga, den som det är minst femton fel på. Den som inte beter sig som en riktig kvinna gör för att hon överhuvudtaget pratar med någon annan människa än mannen hon valt att leva med.

Istället för att våga fortsätta vara jag, precis som jag är när jag mår som bäst, då jag är glad, pratsam, social och tycker om min omgivning på alla de sätt som går just för att människorna jag möter är så underbara och intressanta, var och en på sitt sätt..  Istället för det, tog jag rollen jag hade senast i vad som skulle blivit en relation. Den tuktade, den kontrollerade, den som inte riktigt har rätt att föra samtal med någon annan, den som måste berätta allt om sina innersta tankar enbart för att få dem söndertrasade, förstörda, trampade och spottade på.

Det börjar klarna nu. Jag måste inte ta på mig den rollen. Jag har aldrig behövt ta på mig den rollen. Jag har egentligen aldrig behövt leta efter de signalerna som säger att det är så jag måste vara. De finns inte. Oavsett hur mycket jag försökt provocera fram dem (och bara det utan att egentligen ha velat göra det utan snarare av ren rädsla för det där som är “lite för bra för att vara sant”) så finns de inte.

Nu när jag vet. Nu när jag ser. Nu kanske jag kan tänka mig att våga än en gång. Vara jag, precis sådär som jag innerst inne alltid är och egentligen också vill våga vara utåt. Dags för det sociala trollet i mig att krypa fram ur gömmorna igen och möta solens strålar. De där som faktiskt inte får mig att springa, utan istället våga glänsa lite klarare – som stjärnorna.

This entry was posted in Anfäktelser and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to bakom molnen tindrar ett troll

  1. newyn says:

    Mmm, nu är det bara att hoppas på att detta inte är en insikt sprungen alldeles försent.

Comments are closed.