Mycket tankar just nu, om allt möjligt. En hel del om det där jag önskade att jag gjort för flera år sedan, men aldrig hade möjlighet till då. Jag har ställt frågan tidigare och funderar fortfarande på den – när är det tänkt att man ska skaffa barn?
Läget verkar aldrig vara det rätta.
Hur jag än gör och vad jag än tar mig för så är det inte ens nära idealiskt, åtminstone inte när det är möjligt. Samtidigt blir det inte längre bättre av att vänta.
För det mesta känns det som om jag redan väntat för länge. Som om tåget redan har gått och jag får skylla mig själv som valde att stå kvar på perrongen den gången. Efter 35 känns som en ålder när det inte ens är att tänka på att börja med graviditeter och barn. Men innan dess verkar inte vara läge av alla andra praktiska orsaker man möjligen kan tänka sig.
Ibland får jag lust att bara lägga mig ner och ge upp. Nu är ibland.
Gräv ner mig är du snäll!
April 8th, 2010 at 16:43
“Efter 35 känns som en ålder när det inte ens är att tänka på att börja med graviditeter och barn.”
Det är många som gör det. I mitt fall känner jag mig tröstad av det är så. För övrigt börjar jag få bättre styrsel på min tillvaro, vilket ju inte var en dag för tidigt.
April 8th, 2010 at 17:01
Jag är medveten om att det är många som gör det. För mig har det inte känts aktuellt. Mamma fick sitt yngsta barn (SIST i skaran) när hon var 35. Då var jag redan 13 år gammal.
För mig är det just att “börja” med graviditeter och barn efter 35 som inte funkar, ens i tanken. Jag var mentalt förberedd och inställd på att första skulle komma eller vara på väg före min 30-årsdag. Där var min gräns. Som det är nu är det svårt att passera den och låta stora marginaler komma emellan den och faktiska händelser.
Samtidigt är det ökade risker i flera avseenden efter 35 års ålder jag ser som hinder redan nu. För en man är det inte risker på samma sätt.