För varje dag jag ifrågasätts, kritiseras och minimeras av lärare, handledare och framför allt kursansvariga dör en liten liten del motivation att fortsätta. De retoriska omskrivningarna som används för att tala om att min närvaro inte är önskvärd är inte riktigt så väl genomtänkta som de verkar tro. Det lyser igenom. Jag ser vad de egentligen säger. Just nu väger det jämt. Motivationen att fortsätta är jämt balanserad med önskan att strunta i alltihop. Det krävs bara en enda liten knuff i någon riktning för att det ska gå åt ena eller andra hållet.
Vad håller jag egentligen på med?
Men hur kan det vara så? Hur elaka är människor. Du, här kommer en hel kista av motivation att ösa ur. Och när du når botten säger du till.
Du är bra. Du gör det här för att du kommer att bli bra i ditt jobb. Du har massor av livserfarenhet att förhålla dig till, det hjälper dig att se andra människor. Du är fin, precis som du är. Du är fantastisk med orden och du är intelligent. Du är starkare än vad du tror, du kommer alltid vara starkare än du tror. Du ger oss din osäkerhet, svaghet och dina rädslor, det modigaste och finaste man kan ge. Det är stort och starkt. Gå nu ut i världen och gör det du ska göra. Du gör det bra. Jag lovar.
Kram!
Låt ingen stå ivägen för dig! Behåll motivationen för att fortsätta med det du vill göra och skit i de andra. Go girl!!
Tack! Ni är underbara!
Att läsa det här och dessutom få första samtalet med handledaren, personen som trots allt har varit där jag själv är och har den yrkesrollen jag är på väg mot, gav en knuff i rätt riktning. Nu får vi hoppas att den räcker för att fortsätta knuffa mig åt samma håll.
Jag kan inte svara för dina lärare, men under snart tre år har jag fått omdömen i stil med “Hur fan tänkte ni när ni valde …” eller “Det där får mig att tänka på [något fullständigt fel]” och slutligen dragit slutsatsen att de inte är överdrivet förtjusta i varken det jag åstadkommer eller min person. För två veckor sedan fick jag och en klasskamrat en liten fin analys av en av dessa lärare. Han sa att vi skulle tro på oss själva, att vi har något att erbjuda branchen och att vi inte är bra på att ta beröm (för det har vi ju fått i överflöd) så det måste vi lära oss. Vi stod mest där och kände oss obekväma och förvånade.
Vad jag försöker säga är nog att ibland verkar de existera i en konstig bubbla där de tror att de motiverar sina elever när de egentligen gör raka motsatsen. Så om detta är vad du vill göra, gör det, du kommer att bli bäst på det. Det är tungt att bli sågad, men om det du gör känns rätt för dig, våga slå dövörat till. Go, go, go girl!