Han ställer frågan, och jag…
Jag sitter här, trygg bakom min skärm, och skruvar på mig som om stolen plötsligt blivit en oformlig klump som jag kommer att halka av om jag inte sitter på rätt sätt. Det där sättet, den där vinkeln som inte går att uppnå hur mycket jag än skruvar.
Det gör så ont. Det gör så ont för att den enda orsaken till att jag skruvar på mig och letar sätt att undvika att svara är så fånig att någon borde klappa till mig. Den handlar inte om att jag inte känner, den handlar inte om att jag umgås under falska premisser, inget alls åt det hållet. Den enda orsaken som gör det svårt är att jag inte lärt mig använda orden.
Jag har inte lärt mig säga de där snälla, bra, uppmuntrande och sanna sakerna utan att det känns obekvämt. Men snart så.. Snart, när jag samlat tillräckligt med mod, kommer jag ta sats från andra sidan lägenheten, studsa omkull honom och vägra flytta på mig förrän jag sagt allt det där. Orden som studsar omkring inom mig, gör mig alldeles nipprig och euforisk. En dag ska jag banne mig våga! Men inte idag.
