Undrar om Alzheimers sjukdom(AD) är smittsamt. Vi får hoppas att det inte är så. Ni som umgåtts med mig senaste månaderna minns säkert att jag några gånger lite skämtsamt sagt att jag nog ska använda SL Accesskortet som visitkort. Alltså strategiskt tappa bort det jag just använt lagom tll det är dags att fylla på det och sedan skaffa ett nytt och upprepa processen.
Det blev nästan så. När det var dags att fylla på var kortet borta. Letade, letade och letade men konstaterade till slut att det var förlorat och skaffade istället ett nytt – likadant.
Dock bara nästan, som jag skrev tidigare. Så sent som i fredags dök det försvunna kortet upp och skämde ut mig rejält när jag skulle åka med en blåbuss. Så nu har jag två, ett som fungerar och ett som behöver laddas. Gäller bara att ha koll på vilket som är vilket.
Att det blir såhär är långt ifrån ovanligt. Det har funnits åtskilliga tillfällen i mit liv när oknytt varit i farten och hittat på hyss. Allt från mössor, buntband, nycklar, ringar, böcker och annat som som försvunnit då jag för stunden akut behövt det. Men givetvis är det inte borta.
Det ligger precis där jag hade för mig att det skulle ligga. Precis där jag letat upp till femton gånger innan jag letat upp en annan lösning och inte längre behövt det just då. Där ligger det sen och flinar nästa gång jag letar efter något annat på den platsen. Jag hör hur oknytten skrattar åt mig och jag kan inte annat än le och skaka på huvudet.
Vi får se vad de hittar på härnäst. För inte är det väl jag som är tankspridd?
