Det är svårt att inte ramla tillbaka ner i den där mörka gropen när man ser världen omkring sig. Det är oerhört svårt att känna att man duger ändå. I synnerhet när man ser hur projekt skapas runt omkring en, hur människor tillfrågas, möts och skapar nya saker hela tiden. Då är det svårt, åtminstone för mig.

På någon nivå av mitt medvetande slungas jag tillbaka till grundskolan. Tillbaka till känslan av att vara totalt värdelös och möjligen väljas in sist (om det nu är så att alla måste få vara med, annars inte väljas alls) och anses totalt oduglig till allt. Inte så att jag var oduglig egentligen. Det var snarare så att de som tog plats och ansåg sig vilja vara bäst inte klarade av att hantera att någon annan också kunde – minst lika bra.

Men  oavsett dåtid, så är jag inte där nu.

NU är en helt annan tid, med helt andra människor och därmed helt andra möjligheter.

Eller?

Är det verkligen så?

Det är svårt att känna, speciellt när man bara ser andras delaktighet på avstånd. Speciellt när man känner av det totala ointresset från någon för en som människa, för ens idéer och inför mötet med en själv om man någon gång samlat sig mod nog att föreslå något.

Kanske är det bättre att inte föreslå något alls. Bara smyga undan och hoppas att tapeterna på väggen bakom en har samma grådaskiga nyans som en själv.

Be Sociable, Share!

•