Det finns sidor hos mig själv som jag personligen tycker mindre om.Det finns drag som, om man vattnar och ansar på rätt sätt, smygande växer fram och utan förvarning sedan kan explodera i ansiktet på någon.
Jag är inte särdeles stolt över att det är så här, men det finns tillfällen när jag känner hur det skaver i pannan, hornen växer fram och vad ond tanke jag än kommer på riskerar att ta form i verkligheten.
Givetvis är det inte så att det här händer spontant och helt utan anledning. Det finns alltid något som hänt och i många fall någon vars mönster jag fångat upp, vars illvilja, missunnsamhet och direkt nedriga tankar och planer jag känt vibbarna av. Det handlar också om att jag de gångerna är mer än mindre säker på hur det föreligger. Det är sällan fråga om en slump att personens plötsliga infall råkar vara just då. Snarare är det så att jag sett avsaknaden av reaktioner innan, när han eller hon varit ovetande om hur verkligheten ser ut. Sedan efter nyförvärvad kunskap i frågan har densamme gjort ett lappkast och slängt fram en ny agenda. En som i huvudsak går ut på att förstöra för någon annan, nu när personen börjat ana att det finns något att förstöra.
Det är framför allt när jag ser sånt där som hornen växer, blodet kokar, svansen blir längre, mer eldfängd än tidigare och de lite mer kreativt smärtsamma idéerna poppar upp.
För visst kan man inte bli annat än heligt förbannad när en kärring som tidigare lagt sig i ens liv och försökt förstöra en relation som då var på väg att ta form och nu än en gång försöker göra detsamma. Den tror sig tydligen ha ett trumfkort för att hon anonymt skickade en blomma på alla-flosklers-dag i februari (en grönsak som han trodde JAG hade fixat fram). Senaste påbudet var att den bestämt sig för att berätta om de intima saker de gjort tillsammans (som enligt honom överhuvudtaget inte har hänt) och även hur hon nu tänkt se till att det händer mer.
Det kokar över, eldgaffeln bränner nästan hål i handflatan på mig och jag vet redan nu att det är bäst för hennes hälsa att hon aldrig någonsin träffar mig. Att skinnflå, rulla i ett salttråg och sedan hänga upp i en kran någonstans där vädret är mindre gynnsamt är en tanke som återkommer och ger en form av inre ro när jag visualiserat den tillräckligt detaljrikt.
Men visst, jag är inte stolt över att jag ens tänker så…
Tags: besvikelse, beteende, ilska, reflektioner, skam
Det är en kamp att inte hemfalla åt ilska och negativism när illasinnade männsikor söker ens uppmärksamhet. För det är ju precis det dom vill ha. Uppmärksamhet. De frodas av konflikter och skapar dem ständigt med sin omgivning.
Men om man nappar på betet. Om man stiger in i konflikten så har man förlorat. Eftersom hela syftet är att lura in dig. Så det enda man kan göra är att ignorera. Blockera personen. Svara inte. Låt denne stånga sig blodig mot en mur av tystnad.
Det vore mycket enklare om inte hornen skavde sådant i pannan på mig..
Att satkärringen dessutom är och smyger runt här också är bara patetiskt.