De fanns där igår. Vi körde förbi i bilen. Vi var på väg till hans mor och den (snudd på) traditionella söndagsmiddagen. De gick där på trottoaren och höll varandra i handen. De var närmare och säkert runt 80 år, båda två. Men poängen var ändå just att de gick där, tillsammans, hand i hand.
Han påtalade det samtidigt som vi körde förbi. Han påpekade hur gulligt det var att de gick där och höll varandra i handen. Hur väl de måste känna varandra efter så många år tillsammans. Han fick mig så smått att börja våga tänka framåt.
Han fick mig att våga tänka tanken; Kanske går vi där en dag, kanske är det Han som sitter här bredvid mig. Han som fortfarande känner mig om femtio år, känner mig bättre än någon annan någonsin, tar de där söndagspromenaderna med mig och pratar med mig om livet vi har haft. Kanske är det så. Vem vet.
Stundom tar jag mod till mig och hoppas det, att det är så.
April 8th, 2010 at 16:45
Jag hoppas jag med. Och är glad för din skull ska du veta!