jag har ingen skam i kroppen

Jag tog en paus i helgstudierna och skummade igenom DN. Fastnade vid artikeln om Frida som gjort en abort och inte känner sig det minsta tyngd eller sorgsen över det. Varför skulle hon? Hon reagerar däremot, precis som jag, över att omvärlden förväntar sig (eller kanske rent utav förutsätter) att det är så man ska känna när man gjort en abort.

Men varför egentligen? En abort är ett aktivt val. Åtminstone i de flesta fallen. Inte något man gör för att någon annan vill, för att man känner sig tvingad fastän man egentligen vill något annat. Faktiskt är det ett val man gör utifrån sin egen vilja, utifrån bestämmanderätten över sin egen kropp. Ett beslut utifrån hur man vill ha sitt liv i dagsläget och det händer att man är i en situation då det inte finns någon vilja alls att få barn.

Jag vet det. Jag har själv varit där. Jag ångrar fortfarande inte det beslutet. Jag är inte sorgsen över det. Jag har inga skuldkänslor relaterade till det. Jag var inte “tvingad att göra abort” eftersom den annars blivande pappan inte ville kännas vid det eller något annat dumt. Jag valde själv och precis som de flesta kände jag en lättnad när det var över. Jag ville inte ha barn då, och än mindre med honom.

Men visst är det underligt, och lite intressant, hur den allmäna uppfattningen som cirkulerar i ens omgivning ändå är att man ska/bör känna något annat? Som om retroaktiv abort vore en bättre lösning.

5 Comments

Filed under Omvärlden

5 Responses to jag har ingen skam i kroppen

  1. S

    Blev förvånad när jag läste DN-artikeln. Jag har också varit där, men har inte märkt av några liknande reaktioner överhuvudtaget. Jag fruktar att det beror på att jag är man, men om flickvännen fick samma respons dolde hon det väldigt väl. Förhoppningsvis är det bara så att det helt enkelt varierar från person till person, för det skulle vara hemskt (men knappast förvånande) om normen är att män inte förväntas reagera nämnvärt medan kvinnor bör känna tyngd och sorg.

  2. Ditt inlägg väcker minnen. Jag också har gjort det, abort. Helt rätt då. Ville inte ha barn, inte med den mannen och jag var inte redo. Valet var aldrig svårt, enkelt skulle man kunna säga.

    Det gick flera år innan jag fick anledning att fundera på det igen.

    Då när jag var äldre och jag och min dåvarande man längtade efter barn och ingenting hände. Helt plötsligt dök skuldkänslor upp och jag förbannade mig själv, trodde att det var orsaken till att jag aldrig skulle kunna bli gravid igen.

    Men jag hade tur att träffa en läkare som tålmodigt förklarade att de två sakerna inte hängde ihop. Det var bara ett naturens nyck som gjorde mig gravid då. Nu skulle det tyvärr inte gå.

    Sorgen blev inte långvarig. Då som nu behöver jag bara titta på mina döttrar och känna en så stor kärlek och glädje över att de är hos mig. På vilket sätt de än kom.

  3. newyn

    Det där är så svårt. Även om jag redan skrivit att jag valde, jag ångrar inte och hade inte velat göra annorlunda så är det svårt. Det kommer fortfarande kunna bli svårt. Jag får försöka vara så förberedd jag kan och göra det bästa av det som blir. Vilka andra alternativ har jag?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *