Det händer att jag är tvåspråkig på det där förvirrande sättet. I fråga om att ge kroppen signaler, lyssna på kroppens signaler, tolka, förstå och se till att rätt agerande tar form. Ibland händer det att hjärnan säger en sak och kroppen något helt annat. Jag är helt enkelt inte överens!
Så även om jag väldigt, väldigt gärna skulle önska att den här bilden var en inspiration och representativ för det som stod näst på aktivitetslistan ikväll vet jag redan att så fort jag landar på madrassen, och känner kudden under huvudet, kommer gruset i ögonen ta över och det enda som fungerar är att blunda – i sisådär sju, åtta timmar.
