Jag har stängt ner.
Jag har slutat kommunicera.
Någonting matar en rädsla hos mig som jag ännu inte riktigt identifierat, inte kunnat sätta ord på. Jag behöver bolla tankar, prata sönder den, lyfta fram den i ljuset så att den spricker. Men det går inte.
När jag trevande försöker kasta tankebollen och försöker få en studs tillbaka för att se det andra perspektivet, de ytterligare dimensionerna, som är så oerhört viktiga för att sätta ord på, förklara och nysta ut.. Då faller den platt. Bollen kommer inte tillbaka. Han klev åt sidan med orden “det där kan inte JAG göra något åt” och fångade inte ens upp. Istället rasar bollen i marken och bara ligger där.
Ligger där och ser så oerhört dum ut. Det är min boll. Den får mig att känna mig så oerhört dum. Samtidigt blir det inte bättre av att jag plockar upp den. Det vet jag redan. Det löser ingenting, inte ens känslan av att vara så oerhört dum. Samma perspektiv igen. Jag kommer ingenstans. Men än värre, jag slutar kommunicera.
March 28th, 2010 at 09:54
Sluta inte komunicera! Gillar ditt sätt att skriva. Ha en bra söndag!
March 28th, 2010 at 10:15
Jag är ledsen vännen, men jag går inte med på det. Inte alls. Du kan få låta den bollen ligga, men du får snällt ta upp en annan. Helt enkelt leta upp en en ny boll att jonglera med.
En tappad boll, eller flera, det är livet det. På ett pärlband. Inte kul. Inte lätt. Men likväl ännu ett sätt att utmana, utveckla och förfina sin kommunikation.
Så du stänger inte ner.
Det tillåter inte jag. Så det så.
March 28th, 2010 at 10:21
Nej nej, den här ligger nog kvar ett bra tag till.
Det är kommunikationen mellan fyra ögon som inte blir som jag har tänkt mig, och där i ligger något jag inte kan hantera ensam.