ett tyst begär

Det kliar i fingrarna nu. Det kittlar längs ryggraden. Spritter i de små nerverna. Hjärnan går på högvarv. Små idéer börjar ta form. Begäret att forma text börjar växa sig starkare igen. Snart står det likt en grizzlybjörn bakom mig, flåsar mig i nacken och ryter åt mig att det är dags att börja! Eller springa för livet!

Just den grizzlybjörnen skulle jag kunna tänka mig att möta. Den som i sig inte är något annat än ett stort virrvarr av motivation och inspiration att skriva, att forma ord, meningar, stycken. Känslan när fingrarna dansar över tangentbordet. Spänningen! Nyfikenheten över att få läsa, ta del av, orden som rinner ut fingrarna. För många gånger känns det så. Många gånger märker jag inte tankens formulering, förrän efter signalen nått ut i fingrarna och texten visar sig på skärmen framför mig.

Många gånger är det så att jag själv blir min egen första läsare. Inte så att jag redan vet vad det står. Utan att jag är den första som faktiskt läser texten som står skriven framför mig. Stundom undrar jag om det ens är jag som skrivit den. Stundom är det med skräckblandad förtjusning jag slickar i mig orden jag ser, nyfiken på vart texten är på väg. Åt vilket håll berättelsen kommer röra sig, var jag till slut kommer landa.

Det begäret är det som växer sig starkare just nu. Begäret att få uppleva den skräckblandade förtjusningen av vad som ska komma härnäst.

Strosade runt på Åhléns idag, fingrade på en lång rad skrivblock och linjerade böcker som i tysthet viskade till mig. Lockade mig att vilja sätta pennan i dem. Skapa en historia som ryms i en av dem. Idéer började ta form. Jag var så nära att slå till och börja bygga på en av dem innan jag ens lämnat butiken.

Jag lät bli.

Det får bli en annan gång. En gång när jag har en berättelse att dela med mig av. Inte bara lockelsen att skapa med ord.

This entry was posted in Sinnelag and tagged , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to ett tyst begär

  1. Kinna says:

    Vad fint du skriver. Just så att texterna pockar på är en känsla jag har när jag vaknar. Det är som om de formulerat sig själv i sömnen och bara vill ut.

  2. newyn says:

    Tack! Ofta är det så, vilket gör det hela så mycket mer frustrerande när allt sätter sig på tvären och inte en enda vettig mening når skärmen. Men snart så…

Comments are closed.