Jag vågar inte riktigt än.
Egentligen borde det inte ens vara svårt. Ulrica vågar säga det, Philip vågar också. Det finns säkert många fler som vågar och gör det med lätthet. Det gör mig så frustrerad, inte att de vågar utan att jag själv inte kan. Jag har fått lära mig att så får man inte vara, inte göra osv. Men även om jag nu också lärt mig att jag i grunden har lärt mig fel tidigare, så kan jag inte. Det sitter ett osynligt lås där som någon stulit nyckeln till.
Så även om jag skulle vilja säga att jag skriver för att jag vill att ni ska läsa och kommentera så kan jag inte. Vågar inte uttala det, vågar inte ens smaka på ordet fullt ut. Men en dag så kanske jag är modig nog. Till dess låter jag mig inspireras av er som redan är modiga.
För mig handlar det inte om mod, det handlar om enkel, ärlig logik. Så länge det har funnits folk som skrivit har det funnits fler som gömmer sig bakom ”jag skriver för mig själv; för konsten; för att hantera smärtan som livet är; för att förstå”, än de som rakryggat erkänner ”jag skriver för att jag kan och vill bli läst”. Visst har jag en drivkraft att skriva för att skriva (och en mängd andra skäl), men i samma sekund jag bestämmer mig för att publicera ens ett enda ord är det för att jag vill bli läst (i förlängningen också att tjäna mitt uppehälle på skrivandet).
Livet är fullt av pretentioner vare sig vi vill det eller ej. Att du släpper pretentionerna om ditt skrivande minskar inte dina möjligheter att vara konstnärlig, djup, intressant, mångfacetterad eller vilken bild du än vill att ditt skrivande ska förmedla. Det gör dig bara ärligare.
Testa. Och lycka till, vännen.
Om jag inte ville bli läst, kommenterad, sedd skulle jag skriva i min dagbok som skulle vara placerad i bokhyllan, eller under kudden och oåtkomlig för de allra flesta.
Men jag, precis som du, har valt att skriva i det offentliga rummet för att jag vill att någon berörs, upprörs, älskar eller rasar om det jag har att säga.
Jag, precis som du, skriver om mer än bara den vardagliga dagen, jag ger av mig själv på ett osjälviskt vis, precis som många andra, även du, och jag väljer omsorgsfullt de ord jag vill lägga intill varandra. Precis så som du.
Att då få bli sedd, läst och kommenterad, blir en bekräftelse på att det jag ger av mig själv landar hos någon annan. Och det i sig ger mig näring att fortsätta. Och kanske, men bara kanske är det sedan någon som upptäcker att det jag gör är tillräckligt bra.
Men det vågar jag bara drömma om.
Jag tror att det är så det är, för både dig och mig.
Den här varianten funkade ju :-) Smart! Och, du är en bit på väg.
Jag är väldigt imponerad av att folk överhuvudtaget vågar skriva om sig själva på det vis du gör och publicera det. Det känns för mig inte som om det borde krävas mod för att sen våga erkänna det självklara, att man vill bli läst och att folk visar uppskattning.
Det här är alltså ingen kritik, jag kan själv ha svårt att våga de mest underliga ting. Hur vågar du skriva den här bloggen?
Mod saknar du inte!
@efjc Det kanske är just det här som är så svårt att förklara, när mod inte finns där det borde vara självklart. Den här bloggposten är egentligen ett lysande exempel på det. Normalt sett rinner texten ur fingrarna på mig och inom en timme från det att jag börjat skriva är det publicerat. Den här posten skrev jag i måndags, men hade då inte samlat tillräckligt med mod för att skicka upp den.
@Philip/Ullie Ni inspirerar mig så oerhört mycket med era ord, dels här men framför allt i era egna bloggar. Fortsätt med det ni gör!
@Linda Visst är den lurig! Ibland behöver man en omväg för att ta sig närmare målet.