något närmare Newyn

Mymlan fortsätter skämma bort oss med tema att skriva om för att hålla tunghäftan och ordblockeringarna i styr. Just nu vet jag bara inte om det hjälper. Inte så att jag inte har tankar och funderingar kring mod utan snarare för att jag för stunden inte vet hur jag ska förhålla mig till min omgivning (och mig själv) då jag skriver här.

Mod går att identifiera och definiera på så många sätt. Jag tycker personligen att smulgubbe lyckas sätta ord på mycket av det jag själv skulle välja att lyfta fram om jag definierar mod. Själv är jag sällan modig nog att erkänna mina svagheter så till den grad att jag ber om hjälp, men jag tränar på det – ideligen.

Att jag går min egen väg är å andra sidan så självklart att jag inte reflekterar över det ur ett mod-perspektiv. Däremot sviker modet mig många gånger när jag hamnar i situationer då jag utsätts för granskning, kritik och behöver kompromissa med någon annan.

När jag reflekterar över mod tänker jag också på Nalle Puhs lilla vän Nasse som med sina ständiga rädslor och agerande trots dessa många gånger fått stå som symbol för just mod. Riktigt så harig som Nasse är jag inte. Men då jag letade efter underlag för Nasses mod, något att bygga vidare ifrån i min text, sprang jag förbi sidan med Nalle Puh-citat och där också en hel del andra klokheter.

Jag fann där det mest slående av allihop. Det där citatet som jag skulle kunna använda för att sammanfatta mig själv (den jag inte är men önskar att jag vore) och framför allt det jag verkligen saknar för att leva – mod;

“Att existera är enkelt men för att leva krävs det mod – dagligen…”

Det är framför allt där jag saknar mod, inte vågar. För visst är det väl så att hade jag haft mod att leva så hade livet sett annorlunda ut nu. Hade jag vågat leva, vågat binda mig, vågat bli förälder hade jag istället behövt ha det modet Ullie nu har. Jag beundrar henne så oerhört, det mod hon har nu och hade redan då – när hon valde att bli mamma till två underbara flickor. Själv var jag inte ens så modig. Jag vågade inte ens bli någons mamma. Det är en sanning som gör ont att ta i. Det handlade aldrig om omständigheter, “tillfälligheter”, brist på möjligheter eller ens slumpen. Det har alltid handlat om att jag inte vågade när möjligheterna fanns. Jag hade inte modet.

Trackback URL

insikt, livet, mod, rädsla, självkänsla