fula knep och frihetsberövande

Jag tror de flesta har hört talas om dem någon gång i sitt liv. Kanske har det dykt upp som en moralfråga och ett dilemma i någon film som visats. Kanske har du någon gång hört om någon på stan där du bor som gjort det, eller kanske du rent av känner någon som passade på och lyckades, eller möjligen misslyckades.

Jag pratar nu om kvinnor som “råkar” bli gravida och sedan använder det som slagkraftigt argument, vapen, trumfkort (kalla det vad du vill) för att binda en partner till sig. För visst är det väl fortfarande lite skamligt för män att lämna kvinnan de gjort på smällen och än mer så det lilla barnet. Det som inte ens bett om att få bli till men som skulle bli utan en förälder om de bara struntade i allt och lämnade kvinnan att klara sig själv? Eller är det kanske något som bara fungerade när mamma var ung? Nja, så var det nog.

De ränderna verkar väl vara på väg att gå ur, yngre generationer män verkar inte ha ett lika naturligt förhållande till det resonemanget som man kan anta att äldre generationer har haft. Men jag har ändå förstått att det fortfarande finns kvinnor som resonerar sig fram till att det borde fungera utifrån vad de vet om mäns dåliga samveten. Jag har aldrig lyckats med det. Varken resonera eller agera. Jag har aldrig kunnat vara tillräckligt respektlös i fråga om att beröva en annan vuxen människa sin frihet för att stanna hos mig, och definitivt inte på det sättet.

När jag sedan inser att frihetsberövandet är det som fått mig att verkligen inte ens gå nära tanken inser jag också att det är just det jag är mest rädd för själv. Att bli berövad min frihet. Att bli sittandes med rapporteringsplikt till en annan vuxen människa, som om jag själv inte vore vuxen eller har rätt att välja vad jag själv använder mitt liv till, vilka vägar jag går hem, vem jag väljer att prata med om vad osv.

Om jag som nu sätter ord på det så här är det inte svårt att se varför jag är ensam. Det är inte ens nära otolkbart. Jag är livrädd när det gäller just det, att förlora min frihet. Min frihet att själv få välja och bestämma över mitt eget liv. Min frihet att få göra saker utan att behöva försvara, förklara och argumentera med någon om varför jag gör, eller om jag ens borde få göra som jag gör. Någonstans har jag alltså fått för mig att i en tvåsamhet får jag inte längre bestämma, min autonomi hotas.

Korkat! Så vitt jag vet, om jag utgår ifrån sunda resonemang, fungerar det inte så. Tvåsamhet är något annat än ägande, inte en fråga om att en har makt eller äganderätt över den andre. Tvåsamhet är ett aktivt samarbete. Men min rädsla ser inte det där. Min rädsla går inte att resonera med på det sättet.

Så kanske är det så att det bara finns ETT enda alternativ kvar. Någon får ta till det där respektlösa, urusla knepet som kvinnor använt sig av i tid och otid för att snärja någon i en relation. Någon får helt enkelt se till att göra mig på smällen.

Då kanske jag fattar att jag måste våga finnas kvar i relationen – ett tag i alla fall.