Det kanske inte är det första som märks. Det kanske inte är det första människor som möter mig noterar, sätter fingret på och skriver på etiketten de har för att kategorisera mig. Men trots det är det ändå en sanning. Jag är feg! Vill man vara snäll kan man kanske kalla det försiktig, men jag är inte snäll så jag kallar det vad det faktiskt är – feghet!
Det här går att likna vid en istäckt sjö där någon ställt min högsta önskan i livet mitt ute på isen. Det enda jag behöver göra för att få den uppfylld är att gå ut och hämta den. Men redan där vet jag att det inte kommer att hända. Under isen är det som skrämmer mig mest. Så länge jag inte vet hur tjock isen är, så länge jag inte vet att den håller min vikt hela vägen ut kommer jag inte ta ett enda steg. Om jag inte kan vara säker på att den håller, om ingen annan som är tyngre och stadigare än jag går före och visar att det är säkert, så kommer jag inte att gå ut där – inte ett endaste litet steg.
Varför jag låter bli är inte ens en gåta. Det finns en logik som håller mig kvar på strandkanten. Jag vet redan hur det kommer sluta om isen inte är tjock nog. Om isen inte håller, Om jag går igenom, så kommer jag att dö. Jag är rädd för vatten, livrädd för att drunkna.
Jag kan nämligen inte simma.
Tags: rädsla
February 8th, 2010 at 12:10
Vet inte vilket intryck jag ger i det här avseendet, men jag jobbar på nåt liknande sen decennier. Kan säga att det går lite bättre nu. Kan nog också säga att det aldrig kommer att gå riktigt bra.
February 8th, 2010 at 12:12
Jag behöver ändå hoppas att det kommer gå bra. Rädslan, fegheten, handlar egentligen om livet och att våga leva. Inte bara finnas till och se alla andra leva.
February 8th, 2010 at 12:37
Bra kommer det att gå :-) Hur mycket som behövs för “bra” är en svårare fråga.