Relationen är avslutad.
Allt är en enda röra just nu, men det är samtidigt helt i sin ordning. Det får gärna vara lite rörigt, ostrukturerat och kaotiskt. Utgångsläget är bättre än på länge och kaoset har ett positivt skimmer, långt ifrån den då imaginära genomsura yllefilten som var på väg att kväva mig i vintras. Det enda som kändes positivt då var att jag åtminstone hade styrka nog att ta tag i situationen innan det var helt kört. Inte alls som nu när även det där som saknades ser ut att finnas inom räckhåll.
Taggar har mjuknat en del och även om försvaret inte är helt nedrustad är sensorerna justerade för att inte ge utslag på minsta lilla. Samtidigt är det så passande att det just den här veckan har funnits så många påtagliga tankar i närheten om just mod och att våga.
Det är det jag måste göra nu och ett tag framöver. Våga. Ge livet en chans utan att ha en kurator att hålla i handen när det blåser som värst. Visserligen kan jag fortfarande nå henne om det skulle blåsa upp till storm, men det är långt dit. Det ska vara långt till nästa storm. Det är nu jag ska våga. Inte bara sitta passiv och beundra alla andra som gör (som om det vore det mest naturliga i världen), utan också göra själv. Vara delaktig.
Just nu känns det skrämmande. Men det är ok. Jag behöver göra det här. Det är vad jag vill.
Tags: energi, förändring, försvar, mod, självkänsla