Jag skulle ha skrivit ett klokt, genomtänkt inlägg idag. Ni vet den där varianten med ett tydligt budskap inlindat i en underhållande förpackning, något som gör att man inte riktigt vill sluta läsa.
Jag skulle ha läst en bok idag, eller åtminstone stora delar av en bok eller två. Helst också läst med överstrykningspenna i handen och anteckningsblock bredvid.
Jag skulle ha sorterat upp tvätten, letat reda på en tvättid och kanske också sprungit iväg och handlat mer tvättmedel. Tror bestämt det är dags för det.
Jag skulle ha fixat och trixat i köket. Städat av mitt enorma köksbord. Burit ut tomflaskor och tidningar till återvinningen på bakgården. Lagat riktigt mat, endera blomkålsgratäng eller något med resten av rödbetorna.
Jag skulle ha… men det gjorde jag inte.
Istället slog den hopplösa romantikern i mig till och krävde att bli matad med drömscenarion man bara ser på film, eller möjligen TV, men som aldrig inträffar i verkligheten. Sån’t där som gör att det rycker i hjärterötterna, tårarna kör rally ner för kinderna på en och man till slut kramar sig själv i brist på någon annan att gosa med.
Det blev alltså en omgång i soffan med den mest hopplösa (och ändå så underbara) kärlekshistoria som mänskligheten har behövt stå ut med. Lite grann inser jag också att det nog är därifrån jag hämtade inspiration och satt upp riktlinjer för hur min “sanna kärlek” skulle vara.
Kanske inte fullt så hårig, men ni som har vuxit upp med serien (Skönheten och Odjuret alltså) eller sett den senare förstår nog ändå vad jag menar.
February 7th, 2010 at 15:53
RT @qpaqex: Så bra! :) RT @nyweN:hopplös var ordet http://bit.ly/bW1Rt7