Visst finns det drömmar, än. Visst finns det saker även jag brinner för och skulle vilja ägna mig helhjärtat åt. Visst finns det – än så länge.
Men jag gör det inte. Jag låter bli. Jag är långt ifrån säker på att resultatet skulle duga. Om jag så lade ner hela min själ i att förverkliga är jag trots det ändå tveksam till att resultatet skulle duga. Det finns nämligen alltid någon som kan göra samma sak och dessutom mycket bättre. Så har det alltid varit.
Nej, förresten. Så har det inte alltid varit. Innan dess var jag ständigt informerad om hur lite jag kunde, att jag inte dög till något alls och hur inkompetent jag är på vad jag än tar mig för. Resultatet av det blev att jag slutade försöka. Varför ödsla tid på något som ändå aldrig kommer kunna bli bra.
När jag väl började få lära mig att jag kan (vilket ändå var i tonåren, närmare senare delen) fick jag samtidigt lära mig att även om det visade sig att jag kunde och ibland riktigt bra, så fanns det alltid någon som kunde bättre. Utan den någon hade jag för övrigt inte kunnat något alls. Det fick jag också lära mig.
Det hände att jag tvivlade på min egen förmåga att fungera som en individ. Jag var långt ifrån övertygad om att jag överhuvudtaget hade en egen vilja. De gångerna jag faktiskt satt ner foten, krävde rätten till mina egna beslut, krävde accepterandet av att besluten faktiskt var MINA utifrån MIN vilja, hann jag helt enkelt bli tillrättavisad utan att ens ha avslutat tanken. För inte hade jag valt som jag gjorde eller tänkt något av det jag tänkteom det inte vore för den som först lärde mig att jag duger.
Så vad jag lärde mig var helt enkelt att jag duger, så länge jag håller mig inom de villkor som satts upp. Så länge jag inte kan något bättre än den som lärt mig att jag duger. Vilket är omöjligt, eftersom personen uppenbarligen är bäst på allt.
Alltså har jag slutat försöka nå mina drömmar. Jag har snart också slutat drömma. Det är ändå inte lönt. När någon som funnits i min närhet så länge allt som oftast påminner om att mina beslut är ett resultat av den påverkan jag fått (inte alls av mina egna tankar och viljor) och dessutom försöker plantera sanningar om mina val i mig som jag överhuvudtaget inte kan vare sig se som rimliga eller stå för ger jag upp. Jag är ändå inte tillräckligt bra på något för att ha en egen vilja.
Sorgligt – men i alldeles för stor utsträckning är det också sant.
Tags: drömmar, integritet, motivation, påverkan, självkänsla
Jag kan inte sluta grubbla på vem eller vad du känner att du måste duga för, och vad som skulle bli bättre när du dög i dennes uppfattning. Ingen dömande fråga, bara uppriktig undran.
Det jag är mest rädd för här i världen är fruktan i sig. Att inte våga göra något för rädslan att misslyckas, ser jag som det största misslyckandet. Nyckeln är att lära sig att se misslyckanden som ett steg framåt, ett tillfälle att lära sig och förbättras och framförallt att inse att det faktiskt är ok att misslyckas.
Det är givetvis inte så enkelt som det låter, och det är precis en “planterad sanning” du skriver om ovan. Det jag ville säga var att det GÅR att förändra sin egen lycka och inställning till bl.a. mod, självkänsla och drömmar. Svårt, men möjligt.
Framför allt annat skulle det främja mitt eget välbefinnande om jag kunde erkänna för mig själv att jag faktiskt duger, att jag faktiskt är bra på något, att det faktiskt är tillräckligt.. Men jag är inte där än, inte ens i närheten – även om jag försöker ibland.