Vad styr dina val?

Jag läste Mias text om utanförskap, en känsla jag så väl minns och känner igen. Jag minns hur det var att aldrig riktigt räknas, men att åtminstone duga ibland. Jag minns t.o.m. hur jag till slut förutsåg tendenserna, kunde räkna ut hur många dagar det var kvar tills jag inte längre dög och hur lång tid det tog ungefär tills jag skulle duga igen.

Jag minns också någonstans att jag under den här tiden lade grunden till vad som är jag. Hur jag resonerade för att överleva. Vad jag till slut bestämde mig för verkligen var viktigt i livet, i mitt liv. Det var inte vad andra tyckte. Det var inte vem jag fick vara vän med för stunden när ingen annan som ansågs bättre var tillgänglig (tack Johanna!). Jag bestämde mig istället för att det som var viktigt i livet var mina val, de val jag själv mådde bra av oavsett vad andra ansåg om dem.

Religiös har jag aldrig lyckats vara i någon större usträckning. För mig skulle det innebära att min egna vilja egentligen inte är min, utan någon annans. Jag köper inte det. Vilket också gör att jag egentligen inte köper att vad andra anser om mig och mina handlingar är vad jag i grunden måste rätta mig efter för att vara en bra människa.

Jag är en bra människa när jag mår bra. När jag (i och med att jag mår bra) också har förmåga att se till att andra mår bra, oavsett om det är för stunden eller på lång sikt. Samtidigt anser jag att livet är det som händer just nu. Att älta gamla synder gör ingen lycklig. Att undvika det goda och njutbara med att leva nu för att undvika framtida anklagelser och synder, kanske passar en del, men skulle för mig innebära detsamma som att inte leva.

Jag vill, i så många avseenden det går, välja att leva oavsett vad andra har för åsikter om det.