relationsteorier i verkligheten

Idag bar det av ner i kryptan igen. Ner i avgrunden där alla mörka tankar samlas, växer sig astronomiska i sin omfattning och livnär sig på det lilla liv jag fortfarande mäktar med.

Just nu tyngs allt än mer av den odelade ensamheten. Att få resultat utan att kunna delge någon leder varken till en bearbetad sorg eller en delad, dubbel glädje. Det vore scizofrent att ge demonerna namn, men en dag snart kanske det händer. Det skulle kännas aningens mer hemtrevligt och gemytligt så.

Demonen som viskat mest på senare tid (ungefär sedan tiden runt nyår) är den som gjort mig varse om relationsgraden jag har till vänner. De som ligger mig varmt om hjärtat, är nära och som jag inte skulle tvivla på att dela allt (eller åtminstone det mesta) av mig med. Insikten att själv ligga i ytterkanten av samma individers bekantskapskretsar är smärtsam, gör ont ända in i själen. Än mer så när det tydligt famgår att de sinsemellan i relation till varandra är sådär nära som jag från mitt håll håller dem var för sig. Det är där de håller varandra, dock inte mig.

This entry was posted in Anfäktelser and tagged , , , . Bookmark the permalink.