Jag gillar när ämnen och diskussioner får eget liv, så där så att det långt överskrider ens egna engagemang i det hela. I början på dagen vaknade jag och min vana trogen väckte jag TVn för att ha någon som pratade med mig innan jag klev ur sängen. I sorlet från nyhetsmorgon pratades det om vårdnadsbidrag, att vara hemma med sina barn fram till de är tre år gamla, problematik, valmöjligheter, nedskärningar i förskolan, nackdelar för barn utifrån att möjligheten ens finns och så vidare. I mitt inte fullt vakna tillstånd slängde jag iväg en tweet med följande budskap;
Barnen är till för förskolan, inte tvärtom. Hur tänkte sossarna där?
Detta visade sig dra igång inte bara en utan flertalet engagerade personer i flödet och senaste kommentaren/uppdateringen jag läste i frågan var så sent som för några minuter sedan (alltså närmare halv fem). Jag fascineras av det, kanske inte så mycket just för den specifika frågan som fenomenet i sig, samtidigt som jag envist hävdar att det inte är ett fenomen utan bara ytterligare en kommunikationskanal. En ofta mycket väl fungerande sådan dessutom. Inte konstigt. Jag gillar kommunikation. Jag gillar kommunikationsformen. Kalla det sociala media den som vill och behöver kategorisera det. Än bättre vore att använda det mer konstruktivt (som den här diskussionen som tagit form idag) än att ägna sig åt att kalla det saker.
Håller helt med i slutklämmen! Jag har fattat beslutet att aldrig mer metadiskutera i “sociala medier”, d.v.s. inte skriva om bloggform på bloggen. Inte twittra om Twitter. Det är så jävla lamt. När hörde man någon stå på krogen och prata om fördelar och nackdelar med att gå på krogen?
Jag kanske borde ge samma löfte, och samtidigt inser jag att det vore dumt. Man ska inte lova saker man inte kan hålla och en dag vet jag att jag kommer vilja om den där hopplöst sorgliga twittraren.
Den som, efter att vi setts ute i verkligheten en enda gång, började försöka ge mig förhållningsregler och instruktioner om HUR jag fick twittra och inte, vem jag fick kontakta under vilka förutsättningar osv. Det i sig är så sorgligt att det förtjänar en bloggpost, men tänkte vänta med den till någon dag när jag har extra tråkigt och lagom mycket tid över.
Men i övrigt kanske det finns roligare saker i livet att blogga om?