Att bara bestämma sig för att “nu jävlar” och våga allt det där man inte vågade tidigare är inte fullt så lätt som man vill intala sig. Den som tror det eller menar att det funkar har inte suttit i den positionen av “inte våga ta steget” som jag refererar till. En förlamande känsla som växer sig stark och hållfast likt kontaklim ur kärnan av rädsla och total avsaknad av självkänsla. Att lura sig själv att tro att man har självkänsla går inte, den som lyckas var egentligen inte utan från början – utan ville snarare bara ha mer uppmärksamhet.
När någon sått ett hopp, lite sporadiskt vattnat ens inre blomma men sedan inte gjort en enda ansats till att verkligen ansa och vårda blomman sedan i september, trots ljuva ord om hur underbart det skulle bli, är det säkert inte så konstigt att man inte ens vågar önska eller hoppas längre.
Att dessutom mötas av kritik för att man överhuvudtaget försöker leva, trots det uteblivna hoppet, baserat på förutfattade meningar som helt saknar verklighetsförankring är sådär på gränsen till kränkande. Åtminstone känns det så.
Jag har på senare tid fått lära mig att det förutsätts av andra att jag har för avsikt att ragga på någon när jag går ut och umgås med andra människor på krogar och i liknande sociala sammanhang. Fascinerande att andra har åsikter om mina avsikter och samtidigt tragiskt.
Den som förutsätter en sån sak måste jag tyvärr konstatera är dum i huvudet. Finns inget tråkigare än att gå på krogen med en grundinställning att saluföra sig själv med sitt yttre enbart för att hitta någon där att dra med hem och slita kläderna av för en vild stund i sänghalmen. Så tråkigt utgångsläge att jag blir less bara av att tänka på det och hellre stannar hemma.
Visst, jag drömmer – som säkert så många andra – om att någon gång möta mannen i mitt liv. Men jag jagar inte. Jag tror inte på konceptet. Jag tror inte att man väljer att vara i varandras liv utifrån rätt utgångspunkter om den ena jagar den andra med blåslampa till det att han/hon ger med sig och slutar kämpa som en fisk på torra land. Är det menat att hända, så lär han dyka upp någon dag när jag minst anar det. Till dess har jag ingen direkt avsikt att avstå från livet.
Krogen för mig är snarare en umgängesplats mer likt ett extra vardagsrum, än en hysterisk köttmarknad där man kan misstänka att det som ser ut att vara på extrapris är på väg att ruttna. Den som dessutom inte fattar att jag går ut och umgås med människor för den sociala företeelsen i sig och med det inte heller fattat att jag anser att “gå hem och lägga sig ensam” faktiskt är del av en lyckad och trivsam kväll, har en hel del kvar att lära. Dels om mig, men än mer så om sin egen trångsynthet.
Själv får jag bara lust att dra täcket över huvudet och be hela världen fara åt helvete när jag blir attackerad med den sortens missförstånd.
