något närmare Newyn

Jag kan inte låta bli att le. Det bubblar i kroppen. Allt känns larvigt positivt. Det spritter i benen.

Tanken på svart vågigt hår och lugg a la Betty Page, omöjligt prickiga klänningar med vida kjolar och hysteriska tatueringar är svåra att undvika. Samma sak med killar i rutig skjorta, svart skinnjacka med uppvikt krage och en frisyr från tiden då brylkräm bodde i var mans byxficka. Självklart också glidandes runt stan i en Chevy från tiden runt 1957. Det är så pass påtagligt att jag blir sugen på att byta, eller snarare anamma, en stil jag aldrig tidigare vågat prova. Samtidigt tar det emot någonstans i linje med tatueringarna.

Det handlar främst om att allt det här påminner mig om det lilla jag sett av en tid då jag inte ens var påtänkt. En tid jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att få uppleva.

Musiken som letat sig in i min dator är egentligen nutida, men i en version som mer än väl hade kunnat fungera då (gissar jag) och med ett gung som gör att jag inte kan bli annat än glad och vilja sparka livet i arslet och sätta fart på alla drömmar – samtidigt! Än så länge har de idag fått mig att städa  upp mitt katastrofala skrivbord (istället för att plugga) något jag absolut ser som ett steg i rätt riktning.

Jag pratar givetvis om the Baseballs. Väna pojkar från Tyskland som tagit ganska nya (men också lite äldre) hits och gjort covers på ett minst sagt underbart sätt. Hade jag haft ekonomi till det hade det blivit en resa till Tyskland någon gång i februari för att se skönheterna live men tills vidare får jag nöja mig med att drömma om att de snart letar sig till Sverige för en spelning eller två.

Visst, det här må hända är mer modern tids rockabilly än vad som var på tapeten då. Jag kan tänka mig att alla som var med på den tiden skulle vilja skriva mig på näsan och påtala det uppenbara, men det spelar faktiskt inte så stor roll. Jag gillar det här, oavsett om det (inte) passar in.

Trackback URL

glädje, inspiration, kärlek, musik