Igår hade jag en del funderingar kring det där med att lyssna. Dels efter helgen som just passerat men också inför kursen som börjar nu där samtalsträning verkar vara en stor del enligt schemat.Jag har intalat mig att samtal, i synnerhet vårdande samtal, i mångt och mycket handlar om att verkligen lyssna, så ett utgångsläge borde vara att identifiera hur man är en god lyssnare.
Samtidigt är det som alltid med luddiga definitioner, alla har sin egen bild av vad de innebär och hur de bör tolkas. Väl medveten om det sökte jag en del grunder för andras tolkningar i mitt ljuvliga twitterflöde, något som verkligen är en tillgång på alla sätt. Jag frågade dels om mina följeslagare där uppfattar sig själva som goda lyssnare, men också om de någon gång känt igen sig i känslan av att inte bli hörd även om mottagaren säger sig lyssna.
Utifrån ett liv av att så gott som ständigt blivit avbruten när jag pratar kan jag utan större problem förstå hur mycket man uppskattar någon som verkligen lyssnar, någon som låter en få säga det man vill ha sagt. Människor som menar att de kan lyssna samtidigt som de pratar, menar jag, har antagligen inte hört något alls av det som faktiskt sagts utan är mer förtjusta i att påvisa sin egen präktighet. Bland vänner identiferar vi ibland dessa som “Jag hörs – alltså finns jag!”.
Samtidigt är det givetvis inte alltid så att bara för att du sitter tyst och inte avbryter när någon pratar så lyssnar du. Komponenten som verkligen visar den som just talat att du lyssnat och hört det hen sagt är ett svar som bekräftar både att du hört och förstått det som sagts. Det kan många gånger vara mycket knivigare än att bara hålla tyst en stund (även om det senare också kan te sig problematiskt för en del). Det kniviga ligger många gånger i att förstå utanför sin egen verklighetsuppfattning.
För att förstå det någon annan säger behöver man oftast vara väldigt grundad i sig själv och sin egen inställning till världen, livet och allt det som sker omkring en. Är man inte väl förankrad i sin egen livsvärld är det så mycket svårare att se något från en annan synvinkel och förstå att det är just någon annans syn, inte ens egen. Ogrundade människor upplever jag har en förmåga att tala om för andra att de tycker fel, resonerar fel, tänker fel, har fel i sak och gärna också innan den andra ens ha fått prata till punkt.
Jag skulle, utifrån material från tidigare kurser i pedagogiskt ledarskap, kunna plocka fram de verktyg som en bra lyssnar anses behöva men det känns just nu bättre att fortsätta reflektera kring lyssnandet i flera poster än att avhandla allt på en gång. Istället lämnar jag ämnet öppet en stund med samma frågor som tidigare;
Upplever du dig vara en god lyssnare?
Har du någon gång (eller kanske flera) upplevt att den som säger sig lyssna på dig inte hör VAD du säger?
Jag vill gärna ta del av hur Du resonerar och bygga vidare på det här vid ett senare tillfälle.
Jag är van vid att folk bestämmer sig för vad jag säger och hör mig säga det. Om jag sen snackar om samma sak, så hör folk antingen något som stämmer med vad de hörde den första gången, eller så hör de svammel.
Folk hör vad de vill, och har man öppnat munnen går det inte längre att påverka vad de vill höra!
Jag har ingen aning om hur jag själv lyssnar, går det att ha? Det gör det nog, de senaste två åren har jag nämligen märkt att det går att förstå hur man själv fungerar på andra områden. Men med tanke på hur fel folk hör är det nog ovanligt med den typen av självinsikt.
Vårdande samtal, önskar ibland jag hade mer tid för det. Många patienter behöver bara någon som lyssnar, och tyvärr så är det ofta ont om tid för det på mitt nuvarande jobb. Man är bara intresserad av varför de är där, vad för symtom och för sjukdomshistoria de har… Men jag försöker vara närvarande i stunden och inte i huvudet planera mina nästa steg, försöker att lyssna och även bekräfta vad jag hör. På gamla jobbet hade jag lite mer tid för samtal, och då inte bara om det som gjorde att det var hos oss, utan även samtal om andra saker som tyngde dem – mycket givande. Så i jobbet tror jag att jag är en bra lyssnare. Privat kan jag ha en tendens att prata för mycket tror jag, och avbryta, tyvärr. Försöker träna mig på det, att lyssna och inte prata….
Kram!
Min farmor, som var en klok kvinna, påpekade lite då och då att det inte är en tillfällighet att vår herre utrustat oss med två öron men bara en mun. Alltså ska man lyssna dubbelt så mycket som man pratar. En svår konst.
“Jag hör vad du säger… men jag vill begripa vad du menar”
Ett anslag som brukar göra att man kan nå lite längre – och ibland förstå det osagda
Att ha tillgång till hela människan – framför sig. Först när tal, röstläge, kropp och manér finns med blir lyssnadet möjligt att utföra så gott som fullt ut
Tack. Härligt med kommentarer som ger något att reflektera vidare över.
@efjc Jag kan känna igen det du beskriver, vilket stundom får mig att ge upp mina försök att få fram det jag vill ha sagt. Samtidigt är jag medveten om att den enda människa vars sätt jag har förmåga att förändra är jag själv vilket gör att det blir mycket mer arbete med just självinsikten efter den sortens möten med andra.
@Mia Det var skönt att läsa din kommentar. Den ger mig lite hopp om att nog kunna hantera yrkesrollen så småningom utifrån den vårdande relationen (där lyssna verkligen hör till) så som vi håller på att lära oss nu.
@Essa Din farmor verkar ha varit minst lika klok som du och det enda som jag kan se svårt i resonemanget är att använda vår Herre som argument inför en notorisk pratkvarn som tagit avstånd från religionen. Något tips där? ;)
@Nemo Jag gillar utgångsläget du presenterar. Ändå är det en position som kräver att man i sig själv är medveten om att man kanske inte riktigt har koll på vad den andre menar. Har inte du någon gång, med alla de verktyg du beskriver, stött på att någon ihärdigt påstår sig begripa vad du menar men de svaren du får tyder på att det enda hen hört är vad hen enligt eget resonemang tycker att du menar? Vilket knyter an lite till det efjc skrev ovan, människor bestämmer sig för att de vet utifrån vad du kan ha sagt någon gång tidigare. Så för mitt inre Utopia önskar jag ändå att fler ville begripa vad någon menar istället för att anse sig ha koll på det efter tre stavelser.